JW subtitle extractor

Välkomna bröder och systrar!
Sen den senaste rapporten-
-har det hållits ytterligare
två specialsammankomster-
-båda två i Chile.
Mer än 4 700 delegater-
-kom till de här sammankomsterna
från 21 olika länder.
Det högsta antalet närvarande-
-om man slår ihop båda
sammankomsterna var 17 000.
Och det var 123 som blev döpta.
De här sammankomsterna
har gjort ett starkt intryck på många-
-bland annat på
en delegat som heter Jonathan.
Han sa:
”Bröderna och systrarna visade oss
kärlek så många gånger under resan.”
”De välkomnade oss vid flygplatsen.”
”De arrangerade en massa aktiviteter.
De hade förberett presenter åt oss.”
”Och de tog emot oss
på hotellen där vi bodde.”
”Hela upplevelsen kring den här
sammankomsten har varit otrolig.”
”Och vi tackar Jehova”-
-”för att vi fått vara med om
den här fantastiska resan.”
En delegat som heter
Jésica sa så här:
”Tack för att ni gett oss den här
förhandsglimten av den nya världen.”
På sistone har det inträffat
flera allvarliga naturkatastrofer-
-som drabbat våra bröder och systrar.
I mitten av september
orsakade stormen Boris-
-kraftigt regn och starka vindar
i centrala Europa.
Hundratals vänner-
-var tvungna att lämna
sina hem och fick nödhjälp.
Och i södra Afrika-
-har det varit en ovanligt
svår torka som fortfarande pågår.
Avdelningskontoren
i bland annat Malawi-
-Moçambique och Zimbabwe-
-har hjälpt tiotusentals bröder
och systrar att få den mat de behöver.
Och kring månadsskiftet
mellan september och oktober-
-drabbades sydöstra USA
av orkanerna Helene och Milton.
De två ovädren orsakade förödande
översvämningar och även jordskred.
Tråkigt nog dog tre förkunnare.
Och över 11 000 vänner
tvingades lämna sina hem.
Dessutom förstördes 17 Rikets salar-
-och mer än 2 500
av våra bröders och systrars hem.
Vi fortsätter be-
-för alla de bröder och systrar
som drabbats av de här katastroferna.
Och vi är tacksamma mot alla
som hjälper till med nödhjälpsarbete.
Vi är också tacksamma över alla
generösa ekonomiska gåvor ni ger-
-som gör att vi kan ge våra vänner det
de behöver i såna här situationer.
Den 27 september,
tidigare här under hösten-
-gjorde myndighetspersoner i Eritrea
en razzia mot ett privat hem-
-där Jehovas vittnen hade samlats
för att hålla ett fredligt möte.
Polisen grep vid det här tillfället
24 av våra bröder och systrar.
Och två av dem som greps var barn.
Men barnen släppte de senare.
Den här razzian inträffade nästan
30 år efter att presidenten i Eritrea-
-återkallade medborgarskapet
för Jehovas vittnen i landet 1994-
-ett beslut som fortfarande gäller-
-och som gör att de flesta vittnena
i landet hindras leva ett normalt liv.
De kan inte äga mark, driva företag
eller kanske ens söka ett jobb.
Bara några dagar efter razzian-
-grep och fängslade polisen syster
Letebrhan Tesfay, som är 85 år gammal.
Hon var en av
de allra första i Eritrea-
-att börja studera Bibeln
med Jehovas vittnen.
Och hon döptes
för snart 70 år sen, 1957.
Åtta av hennes barn-
-och åtta av hennes barnbarn
tjänar idag Jehova.
Och hennes dotter, Hadassa Zerisenay,
sitter också i fängelse.
Vid razzian greps också syster
Saron Ghebru och hennes man.
Saron är gravid i sjätte månaden.
Och Sarons bror Henok-
-är just nu den broder
som suttit längst i fängelse i Eritrea.
Han greps redan i januari 2005.
Den 1 november var det 64 vänner
i Eritrea som satt i fängelse.
Vi fortsätter be för de totalt
223 bröder och systrar-
-som runt om i världen
just nu sitter i fängelse för sin tro.
Vid årsmötet
som hölls den 5 oktober 2024-
-fick vi höra
en mycket spännande pålysning-
-nämligen att bröderna
Jody Jedele och Jacob Rumph-
-hade förordnats att tjäna som
medlemmar av den styrande kretsen.
Och nu är vi glada
att få ha de här i vår studio-
-så att vi kan få möjlighet
att lära känna dem lite bättre.
Välkomna!
Vi är väldigt nyfikna nu
på att få höra vad ni har att berätta.
Vi skulle vilja veta lite grann
om hur det gick till-
-när ni utvecklade
en relation till Jehova.
Först kan ni få berätta vad det var
som påverkade er att vilja tjäna honom.
Broder Jedele.
Ja, det var mina föräldrar.
Min pappa blev
ett döpt vittne på 40-talet-
-och höll fast vid sanningen
tills han somnade in.
Och min mamma blev döpt på 50-talet.
De älskade Jehova båda två,
och det var deras kärlek till honom-
-som hjälpte mig och min syster
att också börja göra det.
Det jag fick lära mig från Bibeln
tyckte jag kändes väldigt logiskt.
Och kärleken jag såg bland
vännerna övertygade mig om-
-att det här var det
bästa livet man kan leva.
Jag minns hur vänner från hela landet
kom och hjälpte till på lediga distrikt-
-alldeles i närheten av där vi bodde.
Vi kände ju inte
de vännerna överhuvudtaget.
Men så fort de kom
var vi familj direkt-
-helt och hållet
på grund av att vi var vittnen.
Och det gjorde stort intryck på mig.
Mina föräldrar lärde känna
sanningen som barn.
Men mamma var overksam.
Och pappa var inte heller ett vittne
under de år jag växte upp.
Men även om vi inte gick på möten-
-såg mamma ändå till att jag
fick med mig grundläggande läror-
-som att Guds namn är Jehova,
att man bara ska be till honom-
-och att jorden vi bor på
ska förvandlas till ett paradis.
Jag brukade också besöka farmor
ett par gånger om året kanske.
Hon var stark i sanningen.
Hon hade en
så fin kristen personlighet-
-och visade det
i det hon sa och gjorde-
-vilket gjorde att jag
ville veta mer om Jehova.
Så när jag var ungefär 13 frågade jag
mamma om jag fick studera Bibeln.
Jag tänkte att om det här är sanningen-
-då vill jag bli ett vittne,
som farmor.
Och om det inte är sanningen
vill jag ändå bli en bättre människa.
Det visade sig att mamma faktiskt
ville bli aktiv i sanningen igen.
Så vi gick framåt tillsammans.
Jag behövde inte studera länge-
-för att inse att det här
var den sanna religionen.
Mamma blev regelbunden i tjänsten.
Och bara nån månad senare
blev jag förkunnare.
Och idag är hela
min familj Jehovas vittnen.
Och det är så uppmuntrande
att se att de har så stark tro.
Okej, vad var det sen som motiverade
dig att börja i heltidstjänsten?
En sak som gjorde stor skillnad-
-var när kretstillsyningsmännen
visade att de brydde sig.
Så dels det.
Men så hade jag också många
erfarna pionjärer omkring mig-
-som hade gjort
heltidstjänsten till sitt liv.
De var så glada och fick uppleva
så mycket på platser med större behov.
En del av dem flyttade till och med
utomlands för att göra mer i tjänsten.
Allt det fick mig att utveckla
en önskan om att bli missionär.
Så efter high school
satte jag igång som pionjär.
Ja, jag kan säga
ungefär samma sak som Jake.
Det hjälpte verkligen att andra
omkring en älskade tjänsten.
Jag kan ta mina föräldrar som exempel.
Båda två var pionjärer
innan barnen började komma.
Och senare kunde mamma börja igen,
och hon håller fortfarande ut.
På sommarloven var ofta
hela familjen hjälppionjärer.
Vi samarbetade
ofta med kretsparet.
Och de flesta somrar
besökte vi även Betel.
Alla de här aktiviteterna
gjorde att vi fick se själva-
-att heltidstjänsten
var ett så bra sätt att leva.
Så efter high school
började jag som pionjär.
Och när jag var 19 kom jag till Betel.
Och min syster och hennes man
hamnade också på Betel.
Vad har ni haft för uppgifter
på Betel genom åren?
Och hur har de hjälpt er att utvecklas?
Ja, när jag kom till Wallkill
så jobbade jag med städning-
-ihop med en härlig
och sammansvetsad grupp vänner.
Och vi jobbade i team
och hade roterande scheman-
-vilket gjorde att jag fick lära mig
vikten av att vara anpassningsbar.
Två och ett halvt år senare-
-började jag arbeta med personalfrågor
och medicinska frågor.
Jag hjälpte missionärer
att få den sjukvård de behövde.
Senare gifte jag mig med Damaris,
och vi flyttades till Brooklyn-
-där jag fortsatte arbeta
med medicinska frågor.
Vi blev kvar i Brooklyn till 2005,
då vi slutade för att ta hand om föräldrar.
Efter flytten-
-fortsatte vi som pionjärer, och jag
var med i RBK och en sjukhuskommitté.
Efter åtta år kom vi tillbaka
till Betel, under Warwickprojektet.
Vi skulle bara vara där två veckor.
Men så blev det ändå lite mer,
eftersom vi fortfarande är kvar.
2015 flyttade vi till Patterson
för att hjälpa till på LDC-
-som var en avdelning
som precis hade bildats då.
2018 flyttades LDC till Wallkill.
Då var cirkeln sluten,
och vi var tillbaka där vi började.
2021 flyttades jag sen till
sjukhusinformationstjänsten.
Och året efter
flyttade vi till Warwick-
-där jag skulle fortsätta
med ungefär samma uppgift.
Oavsett vilka uppgifter
vi haft genom åren-
-så har vi glatt oss över
att få samarbeta med andliga vänner-
-bland annat en del bröder
som har haft en väldigt-
-tung arbetsbörda i organisationen.
Men ändå har de alltid lyckats
vara otroligt snälla och ödmjuka-
-och generösa med den kunskap de haft.
Och när vi var utanför Betel-
-såg vi alla som kämpar för att
uppfostra sina barn i sanningen-
-och hur ivriga alla är
att få hjälpa till i organisationen.
Jehovas folk är fantastiskt, och jag
är glad att få vara en del av det.
Nåt som skulle leda
till en stor förändring för mig-
-var ett tal jag hörde
på en sammankomst 1998-
-där det nämndes ett antal länder
som var i behov av pionjärer.
Ett av de länderna var Ecuador.
Jag bad om det, såg över
mina omständigheter-
-och gjorde efterforskningar.
Och sen bestämde jag mig
för att skriva till Betel i Ecuador.
Sen gjorde jag en resa dit.
Och med Guds hjälp blev det
till sist så att jag kunde flytta dit.
Ecuador var ett fantastiskt
distrikt på den tiden-
-med många människor
som sökte efter sanningen.
Och min missionärsdröm
hade äntligen blivit verklighet.
Men det bästa
med flytten till Ecuador-
-var att det var där jag
träffade min blivande fru, Inga.
Efter att vi gift oss fortsatte vi
tjäna på platser med stort behov.
Ett antal år efter det-
-förordnades vi som specialpionjärer
och med tiden även till kretstjänsten.
Och vi reste i en spännande krets.
För en del av församlingarna
i kretsen låg i Amazonas regnskog.
2011 blev vi till vår stora förvåning
inbjudna till den 132:a gileadklassen.
Vi såg det som en otrolig förmån
att få gå den skolan.
Vårt liv efter Gilead
har varit fullt av förändringar.
Vi har tjänat i olika delar av världen-
-och fått ta hand om
en mängd olika uppgifter.
Nåt som vi lärt oss under åren
är att försöka vara nöjd med livet-
-och den uppgift som
Jehova låter en utföra just nu-
-att gå in för den uppgiften
och inte grubbla så mycket.
En annan sak som vi lärt oss-
-är att platsen inte avgör
om man trivs med en uppgift.
Utan det är människorna
som man får samarbeta med.
Och vi älskar verkligen dem
vi fått samarbeta med under åren.
Finns det nån tanke från Bibeln-
-som har hjälpt er med tanke
på uppgiften ni precis fått?
För min del har jag
tänkt mycket på Josua-
-och vad Jehova sa till honom
när han fick sitt nya uppdrag.
Josua hade tjänat Jehova lojalt
under många år och varit modig.
Han gick genom Röda havet.
Han ledde israeliterna
i krig mot amalekiterna.
Han var spion.
Och han hjälpte Mose under lång tid-
-och under omständigheter
som var väldigt svåra.
Ändå sa Jehova till honom
det som står i Jos. 1:9.
Där sa han:
Och sen påminde Jehova Josua-
-vad som gjorde det möjligt
för honom att ta på sig uppdraget.
Han sa:
Och det gör hela skillnaden-
-att Jehova är med oss
när vi tar på oss nya uppgifter.
När jag tänker tillbaka så ser jag
hur han hjälpt mig i andra uppdrag.
Så jag vet att han
kommer att hjälpa mig nu också.
Jag gillar också att Jehova sa
till Josua att han själv var med honom.
Han tog på sig det personligen.
Och Jehova har inte förändrats.
Så det handlar inte om vad jag kan
göra, utan om vad han kan göra.
Och Jehova kan göra allt.
Han hjälper personligen
var och en av sina tjänare.
Så jag kan vara trygg med att Jehova
kommer att vara med mig personligen.
Och att veta att jag inte
gör uppgiften själv känns bra.
Jag kan känna lite som Gideon gjorde
när han fick sitt uppdrag från Jehova.
Han kände att han
inte var nåt särskilt.
Och han trodde inte att han skulle
göra nån större skillnad för Israel.
Men genom en ängel påminde
Jehova honom om nåt viktigt-
-som vi kan läsa i Dom. 6:14.
Där sa Jehova till Gideon:
Sanningen är den att i egen kraft
så kunde Gideon inte göra mycket.
Därför sa Jehova det här till honom-
-alltså: ”Om du gör det du kan,
så gör jag resten.”
Om jag ska vara ärlig kändes det
läskigt när det här förordnandet kom.
Men vi vill försöka
göra som Gideon gjorde.
Vi ska göra vårt bästa
och låta Jehova göra resten.
Det här arbetet är hans.
Så han kommer att se till
att det fortsätter ha framgång.
Vad fint, tack.
Jag kommer ihåg för 30 år sen, när jag
inbjöds till den styrande kretsen.
Då kände jag ungefär
som ni beskriver nu.
Och jag kan försäkra er om
att Jehova kommer att hjälpa er.
Ni ska veta att vi är glada
att ha er i den styrande kretsen.
Och vi önskar att Jehova ska
välsigna er nu i den här nya uppgiften.
Och vi fortsätter be
för alla er vänner jorden runt.
Vi älskar er alla väldigt mycket.
Det här är JW Broadcasting
från Jehovas vittnens huvudkontor.

Rapport 7 från den styrande kretsen 2024
- 

Rapport 7 från den styrande kretsen 2024

Välkomna bröder och systrar!
Sen den senaste rapporten-
-har det hållits ytterligare
två specialsammankomster-
-båda två i Chile.
Mer än 4 700 delegater-
-kom till de här sammankomsterna
från 21 olika länder.
Det högsta antalet närvarande-
-om man slår ihop båda
sammankomsterna var 17 000.
Och det var 123 som blev döpta.
De här sammankomsterna
har gjort ett starkt intryck på många-
-bland annat på
en delegat som heter Jonathan.
Han sa:
”Bröderna och systrarna visade oss
kärlek så många gånger under resan.”
”De välkomnade oss vid flygplatsen.”
”De arrangerade en massa aktiviteter.
De hade förberett presenter åt oss.”
”Och de tog emot oss
på hotellen där vi bodde.”
”Hela upplevelsen kring den här
sammankomsten har varit otrolig.”
”Och vi tackar Jehova”-
-”för att vi fått vara med om
den här fantastiska resan.”
En delegat som heter
Jésica sa så här:
”Tack för att ni gett oss den här
förhandsglimten av den nya världen.”
På sistone har det inträffat
flera allvarliga naturkatastrofer-
-som drabbat våra bröder och systrar.
I mitten av september
orsakade stormen Boris-
-kraftigt regn och starka vindar
i centrala Europa.
Hundratals vänner-
-var tvungna att lämna
sina hem och fick nödhjälp.
Och i södra Afrika-
-har det varit en ovanligt
svår torka som fortfarande pågår.
Avdelningskontoren
i bland annat Malawi-
-Moçambique och Zimbabwe-
-har hjälpt tiotusentals bröder
och systrar att få den mat de behöver.
Och kring månadsskiftet
mellan september och oktober-
-drabbades sydöstra USA
av orkanerna Helene och Milton.
De två ovädren orsakade förödande
översvämningar och även jordskred.
Tråkigt nog dog tre förkunnare.
Och över 11 000 vänner
tvingades lämna sina hem.
Dessutom förstördes 17 Rikets salar-
-och mer än 2 500
av våra bröders och systrars hem.
Vi fortsätter be-
-för alla de bröder och systrar
som drabbats av de här katastroferna.
Och vi är tacksamma mot alla
som hjälper till med nödhjälpsarbete.
Vi är också tacksamma över alla
generösa ekonomiska gåvor ni ger-
-som gör att vi kan ge våra vänner det
de behöver i såna här situationer.
Den 27 september,
tidigare här under hösten-
-gjorde myndighetspersoner i Eritrea
en razzia mot ett privat hem-
-där Jehovas vittnen hade samlats
för att hålla ett fredligt möte.
Polisen grep vid det här tillfället
24 av våra bröder och systrar.
Och två av dem som greps var barn.
Men barnen släppte de senare.
Den här razzian inträffade nästan
30 år efter att presidenten i Eritrea-
-återkallade medborgarskapet
för Jehovas vittnen i landet 1994-
-ett beslut som fortfarande gäller-
-och som gör att de flesta vittnena
i landet hindras leva ett normalt liv.
De kan inte äga mark, driva företag
eller kanske ens söka ett jobb.
Bara några dagar efter razzian-
-grep och fängslade polisen syster
Letebrhan Tesfay, som är 85 år gammal.
Hon var en av
de allra första i Eritrea-
-att börja studera Bibeln
med Jehovas vittnen.
Och hon döptes
för snart 70 år sen, 1957.
Åtta av hennes barn-
-och åtta av hennes barnbarn
tjänar idag Jehova.
Och hennes dotter, Hadassa Zerisenay,
sitter också i fängelse.
Vid razzian greps också syster
Saron Ghebru och hennes man.
Saron är gravid i sjätte månaden.
Och Sarons bror Henok-
-är just nu den broder
som suttit längst i fängelse i Eritrea.
Han greps redan i januari 2005.
Den 1 november var det 64 vänner
i Eritrea som satt i fängelse.
Vi fortsätter be för de totalt
223 bröder och systrar-
-som runt om i världen
just nu sitter i fängelse för sin tro.
Vid årsmötet
som hölls den 5 oktober 2024-
-fick vi höra
en mycket spännande pålysning-
-nämligen att bröderna
Jody Jedele och Jacob Rumph-
-hade förordnats att tjäna som
medlemmar av den styrande kretsen.
Och nu är vi glada
att få ha de här i vår studio-
-så att vi kan få möjlighet
att lära känna dem lite bättre.
Välkomna!
Vi är väldigt nyfikna nu
på att få höra vad ni har att berätta.
Vi skulle vilja veta lite grann
om hur det gick till-
-när ni utvecklade
en relation till Jehova.
Först kan ni få berätta vad det var
som påverkade er att vilja tjäna honom.
Broder Jedele.
Ja, det var mina föräldrar.
Min pappa blev
ett döpt vittne på 40-talet-
-och höll fast vid sanningen
tills han somnade in.
Och min mamma blev döpt på 50-talet.
De älskade Jehova båda två,
och det var deras kärlek till honom-
-som hjälpte mig och min syster
att också börja göra det.
Det jag fick lära mig från Bibeln
tyckte jag kändes väldigt logiskt.
Och kärleken jag såg bland
vännerna övertygade mig om-
-att det här var det
bästa livet man kan leva.
Jag minns hur vänner från hela landet
kom och hjälpte till på lediga distrikt-
-alldeles i närheten av där vi bodde.
Vi kände ju inte
de vännerna överhuvudtaget.
Men så fort de kom
var vi familj direkt-
-helt och hållet
på grund av att vi var vittnen.
Och det gjorde stort intryck på mig.
Mina föräldrar lärde känna
sanningen som barn.
Men mamma var overksam.
Och pappa var inte heller ett vittne
under de år jag växte upp.
Men även om vi inte gick på möten-
-såg mamma ändå till att jag
fick med mig grundläggande läror-
-som att Guds namn är Jehova,
att man bara ska be till honom-
-och att jorden vi bor på
ska förvandlas till ett paradis.
Jag brukade också besöka farmor
ett par gånger om året kanske.
Hon var stark i sanningen.
Hon hade en
så fin kristen personlighet-
-och visade det
i det hon sa och gjorde-
-vilket gjorde att jag
ville veta mer om Jehova.
Så när jag var ungefär 13 frågade jag
mamma om jag fick studera Bibeln.
Jag tänkte att om det här är sanningen-
-då vill jag bli ett vittne,
som farmor.
Och om det inte är sanningen
vill jag ändå bli en bättre människa.
Det visade sig att mamma faktiskt
ville bli aktiv i sanningen igen.
Så vi gick framåt tillsammans.
Jag behövde inte studera länge-
-för att inse att det här
var den sanna religionen.
Mamma blev regelbunden i tjänsten.
Och bara nån månad senare
blev jag förkunnare.
Och idag är hela
min familj Jehovas vittnen.
Och det är så uppmuntrande
att se att de har så stark tro.
Okej, vad var det sen som motiverade
dig att börja i heltidstjänsten? 
En sak som gjorde stor skillnad-
-var när kretstillsyningsmännen
visade att de brydde sig.
Så dels det.
Men så hade jag också många
erfarna pionjärer omkring mig-
-som hade gjort
heltidstjänsten till sitt liv.
De var så glada och fick uppleva
så mycket på platser med större behov.
En del av dem flyttade till och med
utomlands för att göra mer i tjänsten.
Allt det fick mig att utveckla
en önskan om att bli missionär.
Så efter high school
satte jag igång som pionjär.
Ja, jag kan säga
ungefär samma sak som Jake.
Det hjälpte verkligen att andra
omkring en älskade tjänsten.
Jag kan ta mina föräldrar som exempel.
Båda två var pionjärer
innan barnen började komma.
Och senare kunde mamma börja igen,
och hon håller fortfarande ut.
På sommarloven var ofta
hela familjen hjälppionjärer.
Vi samarbetade
ofta med kretsparet.
Och de flesta somrar
besökte vi även Betel.
Alla de här aktiviteterna
gjorde att vi fick se själva-
-att heltidstjänsten
var ett så bra sätt att leva.
Så efter high school
började jag som pionjär.
Och när jag var 19 kom jag till Betel.
Och min syster och hennes man
hamnade också på Betel.
Vad har ni haft för uppgifter
på Betel genom åren?
Och hur har de hjälpt er att utvecklas?
Ja, när jag kom till Wallkill
så jobbade jag med städning-
-ihop med en härlig
och sammansvetsad grupp vänner.
Och vi jobbade i team
och hade roterande scheman-
-vilket gjorde att jag fick lära mig
vikten av att vara anpassningsbar.
Två och ett halvt år senare-
-började jag arbeta med personalfrågor
och medicinska frågor.
Jag hjälpte missionärer
att få den sjukvård de behövde.
Senare gifte jag mig med Damaris,
och vi flyttades till Brooklyn-
-där jag fortsatte arbeta
med medicinska frågor.
Vi blev kvar i Brooklyn till 2005,
då vi slutade för att ta hand om föräldrar.
Efter flytten-
-fortsatte vi som pionjärer, och jag
var med i RBK och en sjukhuskommitté.
Efter åtta år kom vi tillbaka
till Betel, under Warwickprojektet.
Vi skulle bara vara där två veckor.
Men så blev det ändå lite mer,
eftersom vi fortfarande är kvar.
2015 flyttade vi till Patterson
för att hjälpa till på LDC-
-som var en avdelning
som precis hade bildats då.
2018 flyttades LDC till Wallkill.
Då var cirkeln sluten,
och vi var tillbaka där vi började.
 2021 flyttades jag sen till
sjukhusinformationstjänsten.
Och året efter
flyttade vi till Warwick-
-där jag skulle fortsätta
med ungefär samma uppgift.
Oavsett vilka uppgifter
vi haft genom åren-
-så har vi glatt oss över
att få samarbeta med andliga vänner-
-bland annat en del bröder
som har haft en väldigt-
-tung arbetsbörda i organisationen.
Men ändå har de alltid lyckats
vara otroligt snälla och ödmjuka-
-och generösa med den kunskap de haft.
Och när vi var utanför Betel-
-såg vi alla som kämpar för att
uppfostra sina barn i sanningen-
-och hur ivriga alla är
att få hjälpa till i organisationen.
Jehovas folk är fantastiskt, och jag
är glad att få vara en del av det.
Nåt som skulle leda
till en stor förändring för mig-
-var ett tal jag hörde
på en sammankomst 1998-
-där det nämndes ett antal länder
som var i behov av pionjärer.
Ett av de länderna var Ecuador.
Jag bad om det, såg över
mina omständigheter-
-och gjorde efterforskningar.
Och sen bestämde jag mig
för att skriva till Betel i Ecuador.
Sen gjorde jag en resa dit.
Och med Guds hjälp blev det
till sist så att jag kunde flytta dit.
Ecuador var ett fantastiskt
distrikt på den tiden-
-med många människor
som sökte efter sanningen.
Och min missionärsdröm
hade äntligen blivit verklighet.
Men det bästa
med flytten till Ecuador-
-var att det var där jag
träffade min blivande fru, Inga.
Efter att vi gift oss fortsatte vi
tjäna på platser med stort behov.
Ett antal år efter det-
-förordnades vi som specialpionjärer
och med tiden även till kretstjänsten.
Och vi reste i en spännande krets.
För en del av församlingarna
i kretsen låg i Amazonas regnskog.
2011 blev vi till vår stora förvåning
inbjudna till den 132:a gileadklassen.
Vi såg det som en otrolig förmån
att få gå den skolan.
Vårt liv efter Gilead
har varit fullt av förändringar.
Vi har tjänat i olika delar av världen-
-och fått ta hand om
en mängd olika uppgifter.
Nåt som vi lärt oss under åren
är att försöka vara nöjd med livet-
-och den uppgift som
Jehova låter en utföra just nu-
-att gå in för den uppgiften
och inte grubbla så mycket.
En annan sak som vi lärt oss-
-är att platsen inte avgör
om man trivs med en uppgift.
Utan det är människorna
som man får samarbeta med.
Och vi älskar verkligen dem
vi fått samarbeta med under åren.
Finns det nån tanke från Bibeln-
-som har hjälpt er med tanke
på uppgiften ni precis fått?
För min del har jag
tänkt mycket på Josua-
-och vad Jehova sa till honom
när han fick sitt nya uppdrag.
Josua hade tjänat Jehova lojalt
under många år och varit modig.
Han gick genom Röda havet.
Han ledde israeliterna
i krig mot amalekiterna.
Han var spion.
Och han hjälpte Mose under lång tid-
-och under omständigheter
som var väldigt svåra.
Ändå sa Jehova till honom
det som står i Jos. 1:9.
Där sa han: 
Och sen påminde Jehova Josua-
-vad som gjorde det möjligt
för honom att ta på sig uppdraget.
Han sa:
Och det gör hela skillnaden-
-att Jehova är med oss
när vi tar på oss nya uppgifter.
När jag tänker tillbaka så ser jag
hur han hjälpt mig i andra uppdrag.
Så jag vet att han
kommer att hjälpa mig nu också.
Jag gillar också att Jehova sa
till Josua att han själv var med honom.
Han tog på sig det personligen.
Och Jehova har inte förändrats.
Så det handlar inte om vad jag kan
göra, utan om vad han kan göra.
Och Jehova kan göra allt.
Han hjälper personligen
var och en av sina tjänare.
Så jag kan vara trygg med att Jehova
kommer att vara med mig personligen.
Och att veta att jag inte
gör uppgiften själv känns bra.
Jag kan känna lite som Gideon gjorde
när han fick sitt uppdrag från Jehova.
Han kände att han
inte var nåt särskilt.
Och han trodde inte att han skulle
göra nån större skillnad för Israel.
Men genom en ängel påminde
Jehova honom om nåt viktigt-
-som vi kan läsa i Dom. 6:14.
Där sa Jehova till Gideon:
Sanningen är den att i egen kraft
så kunde Gideon inte göra mycket.
Därför sa Jehova det här till honom-
-alltså: ”Om du gör det du kan,
så gör jag resten.”
Om jag ska vara ärlig kändes det
läskigt när det här förordnandet kom.
Men vi vill försöka
göra som Gideon gjorde.
Vi ska göra vårt bästa
och låta Jehova göra resten.
Det här arbetet är hans.
Så han kommer att se till
att det fortsätter ha framgång.
Vad fint, tack.
Jag kommer ihåg för 30 år sen, när jag
inbjöds till den styrande kretsen.
Då kände jag ungefär
som ni beskriver nu.
Och jag kan försäkra er om
att Jehova kommer att hjälpa er.
Ni ska veta att vi är glada
att ha er i den styrande kretsen.
Och vi önskar att Jehova ska
välsigna er nu i den här nya uppgiften.
Och vi fortsätter be
för alla er vänner jorden runt.
Vi älskar er alla väldigt mycket.
Det här är JW Broadcasting
från Jehovas vittnens huvudkontor.


-