JW subtitle extractor

Välkomna, bröder och systrar!
Jag är så glad
att få vara med er i dag.
I den här rapporten ska vi berätta lite
vad som hänt den senaste tiden.
Och sen kommer vi att se
en väldigt uppmuntrande intervju.
Jag är säker på att det
kommer att stärka din tro.
Vi börjar med några nyheter.
I slutet på april reste
broder Mark Sanderson till Polen.
Det hölls ett särskilt möte i
sammankomsthallen i Warszawa-
-för att uppmuntra vännerna som
har påverkats av kriget i Ukraina.
Över 250 000 vänner från Polen,
Ukraina och Donbass-regionen-
-kopplade upp sig och
kunde lyssna på programmet.
En kretstillsyningsman i
Donbass-regionen skrev så här:
”Det var ett fantastiskt program,
och mat i rätt tid.”
”Man får tårar i ögonen när man ser
hur mycket Jehova älskar oss.”
Efter det reste
broder Sanderson-
-och tre medlemmar av
avdelningskontorets kommitté-
-över 250 mil genom Polen.
På den här besöksrundan
träffade de flyktingar.
De träffade också
hårt arbetande volontärer-
-på olika sammankomsthallar
och Rikets salar-
-och även vid gränsen
mellan Ukraina och Polen.
Det här besöket blev
verkligen ett tydligt bevis-
-på hur mycket
Jehova älskar sitt folk.
Vi tackar er alla från djupet av
våra hjärtan för era böner-
-och för era bidrag som gör
det här hjälparbetet möjligt.
Den 4 maj blev vår 71-åriga syster-
-Valentina Baranovskaja
äntligen frisläppt.
Hon satt i fängelse i över ett år.
Och vilket otroligt varmt
välkomnande hon fick!
Vi gläds verkligen med dig,
syster Valentina.
Men vi tänker också
på din son, Roman-
-som fortfarande sitter
i fängelse för sin tro.
Och vi ber för er båda två.
Den 24 maj-
-blev broder Dennis Christensen
frisläppt från ett fängelse i Ryssland.
Då hade han suttit
frihetsberövad i fem hela år.
Efter att han blivit frisläppt
blev han utvisad direkt.
Och han och hans fru Irina har nu
tryggt anlänt till Danmark.
Nu ska vi få höra lite från honom.
Det här är en underbar dag!
Det känns helt fantastiskt att
äntligen bli frisläppt från fängelset-
-och få komma hem till Köpenhamn.
Nu kan jag få vara tillsammans med
vänner igen och vara nära min familj.
Jag ser också fram emot att
få leva ett lite mer normalt liv-
-tillsammans med min
älskade fru, Irina.
Jag är verkligen glad
och uppskattar verkligen allt-
-som alla bröder och systrar
gjort för mig under de här fem åren.
Alla fina tankar, alla fina brev
och alla som har bett för mig-
-och alla teckningar och presenter
jag har fått från barnen-
-det har varit till så stor uppmuntran.
Och under hela den här tiden har jag
aldrig känt att jag har varit ensam.
Jehova har verkligen
aldrig släppt taget om mig.
Han har räddat mig,
stöttat mig och hjälpt mig.
Det är många som frågar:
”Dennis, har tiden i
fängelset brutit ner dig?”
”Lyckades de knäcka dig?”
Nej, verkligen inte.
Det är tvärtom!
Jag är mer beslutsam än nånsin
att vara lojal mot Jehova.
Jag är mer beslutsam att predika de
goda nyheterna och hjälpa mina vänner-
-att hjälpa alla människor att nå
målet, det eviga livet i nya världen-
-där vi får tjäna och
upphöja Jehova för evigt.
Så nej, jag är inte nedbruten.
Jag är inte knäckt.
Jag är här, och jag är fri!
Vi är så glada för er skull,
Dennis och Irina.
Er tro och lojalitet
har uppmuntrat oss alla.
Det är helt underbart
att du är fri nu.
Vi är såklart glada
över de här nyheterna.
Men samtidigt vet vi att världen runt-
-är det över 150 av våra
bröder och systrar-
-som fortfarande sitter
fängslade för sin tro.
I Ryssland är det fyra bröder som
blivit dömda till åtta års fängelse-
-och en syster har blivit
dömd till sex år i fängelse.
I Hebr. 13:3 står det:
Hur kan vi komma ihåg våra bröder
och systrar som sitter i fängelse?
Om vi bor i närheten kanske vi kan
hjälpa dem rent praktiskt på nåt sätt.
Men nåt vi alla kan göra är att be för
dem och deras familjer varje dag.
Vi kan också tänka på
vilka fina föredömen de är.
De här vännerna håller ut trots
att de blivit orättvist dömda-
-och de fortsätter vara glada.
Vi blir motiverade att
ha lika stark tro som de.
Deras exempel hjälper oss att
klara av prövningar vi kämpar med.
Och vi är säkra på att vi kan
klara av prövningar i framtiden-
-och bevara glädjen.
Vi ska nu få lyssna till en intervju.
Vi ska få höra två
bröder från Ryssland-
-berätta hur de gjorde för att
bevara glädjen och tron-
-under de fyra år
som de satt i fängelse.
För min del började alla problem
den 22 juli 2018.
Det var en söndag
och vi hade möte.
Men då kom de.
När de var klara med husrannsakan
ville de att jag skulle följa med.
Jag öppnade dörren-
-för säkerhetspolisen stod och
ringde konstant på ringklockan.
Men efter några sekunder
hördes ljudet av glas som krossades.
De slog sönder balkongfönstren
och bröt upp balkongdörren.
Min fru hade försökt säga att
ytterdörren redan var öppen-
-så att de inte skulle slå sönder nåt.
Men hon fick glassplitter
i ansiktet och skar...
...och skar sig illa i handen.
Sen gick poliserna fram till mig-
-och visade upp
papperet för husrannsakan.
Men jag sa bara till dem:
”Jag bryr mig inte om några papper,
ring efter en ambulans i stället!”
Jag ville att hon
skulle till sjukhuset.
Men hon bestämde sig
för att stanna med mig.
De sökte igenom hela huset
i fem timmar.
De grep mig och låste in mig.
Två dagar senare
ställdes jag inför domstolen.
Och då beslutade de
att jag skulle häktas.
Det tuffaste var när de
satte en i en särskild cell-
-och utsatte en för saker för att
man skulle ge dem information.
När jag gick in där-
-eller snarare när vakterna
knuffade in mig-
-så var det första jag hörde:
”Ner på knäna!”
Men då svarade jag:
”Den enda jag knäböjer för är Gud.”
Sen började de
skrika åt mig och håna mig.
I början så förstod jag
inte riktigt vad de var ute efter.
Vad var det de ville
att jag skulle berätta?
Det tog flera timmar.
Sen sa de rakt på sak att de ville
att jag skulle ge dem information-
-om två bröder som hade blivit
gripna i en stad i närheten.
De lade fram olika
tortyrredskap framför mig-
-och sa att jag aldrig skulle
klara av att uthärda det.
De tyckte att-
-det bästa jag kunde göra var
att börja samarbeta med dem.
Men jag gav dem ingen som helst
information om bröderna.
För jag förstod att annars-
-skulle jag göra
det svårare för dem.
Det var flera saker som var väldigt
jobbiga och påfrestande för mig-
-när jag satt häktad.
Varje dag stod radion på i cellerna
från morgon till kväll-
-med väldigt hög volym, och det
var folk som pratade hela tiden.
Och efter några månader
satte de mig i isoleringscell.
Jag började oroa mig för att jag
inte skulle ha nån att vittna för-
-och att jag skulle sitta
där resten av tiden.
Den kvällen bad jag
intensivt till Jehova.
Efter några dagar fick jag
en ny granne i häktet-
-när de satte en man
i cellen bredvid.
Han hade suttit i fängelse i 13 år.
Det senaste året hade han börjat
fundera mycket på andliga frågor-
-och till och med börjat läsa Bibeln.
Vi pratade mycket om andliga ämnen,
flera timmar varenda dag.
Jag brukade sjunga
rikets sånger för honom-
-och läsa bibelställen som vänner
hade skickat till mig i sina brev.
En av dem som satt där med mig
i den där jobbiga cellen-
-samarbetade med fängelsevakterna.
Han var väldigt stor och stark,
han hade otroligt mycket muskler.
Men så började jag tänka att
den här mannen framför mig-
-han består ju faktiskt
av 80 % vatten.
Och jag tror att jag rentav
log lite grann när jag insåg det.
Den tanken, det måste
varit Jehova som gav mig den.
Då började jag
tänka annorlunda.
Jag började se på de här
människorna med andra ögon.
När jag satt i isoleringscell fanns det
en cell bredvid som ofta var tom.
Nästan varje dag bad jag till Jehova-
-om att min vän och broder Vadim
skulle förflyttas till den cellen.
När Vadim fick höra att jag bad om det,
sa han bara till mig:
”Sergej, du är för naiv!”
”Du vet ju att i vakternas ögon
är du och jag medbrottslingar”-
-”så de skulle aldrig låta oss
sitta bredvid varann.”
Jag sa: ”Vi får väl se.”
Sen på kvällen kom det en
vakt till min cell och sa:
”Levtjuk, du ska flyttas.”
Då när de förde mig dit-
-så kunde jag höra
Sergejs röst i cellen bredvid.
”Vadim, är det du?”
Och då sa jag: ”Ja, det är jag.”
Och då sa han: ”Vad fantastiskt!”
”Jag som har bett till Jehova
om att vi ska hamna tillsammans.”
När jag hörde det
blev jag nästan lite arg.
Han förstörde mina återbesök.
Jag hade ju sagt till dem att jag
skulle återge en biblisk skildring.
Men jag förstod varför
Jehova gjorde så.
Vi behövde ju båda varandras stöd.
Och vi fick vara
tillsammans i två veckor.
Vi diskuterade dagens text varje dag
och tog upp tankar från olika brev.
Under en period så kände jag mig
deprimerad i flera dagar-
-när jag satt i isoleringscellen.
Och då fick jag ett
nytt paket med brev.
Jag brukade dela upp dem i
vilka jag skulle läsa direkt-
-och vilka jag skulle läsa sen.
Och det var ett brev som jag
faktiskt inte alls kände för att läsa-
-så jag lade det åt sidan.
Men sen kände jag bara att jag
måste nog läsa det här brevet.
Och det brevet var ett bönesvar.
Brevet handlade om att
ett av Satans mest effektiva-
-och farliga vapen är modfälldhet.
Jag började direkt
försöka tillämpa råden.
Det hjälpte mig att
komma ur depressionen-
-och att bli av med alla
negativa tankar som snurrade runt.
Vart jag än kom-
-fick jag så bra samtal med dem
som satt i cellerna runt omkring.
Jag kunde vittna för
dem genom väggarna.
Men jag undrade varför jag
hela tiden flyttades runt.
Varför kunde jag inte
få stanna i samma cell?
Men precis då
fick jag ett brev från en syster.
Och hon skrev:
”Om du flyttas från cell till cell”-
-”så se det som att du
fått ett nytt distrikt”-
-”för att du klarat av det förra.”
När jag läste det tänkte jag:
”Ja, där är svaret.”
I de här breven skickade bröder
och systrar från hela världen-
-teckningar, bilder och fotografier.
Det var nån som
skickade det här porträttet.
Det föreställer mig och Natasja
i Jehovas trygga händer.
All andlig mat vi hade var sånt
vi fick från de här breven.
Det var vänner som skrev ner
hela den regionala sammankomsten-
-och skickade i brevform.
När jag läste breven kändes det inte
som att jag satt där i fängelset-
-utan att jag var med mina vänner.
Det kändes som att de
var och hälsade på mig-
-och att vi hade trevligt tillsammans.
Så halva tiden av
de här tre och ett halvt åren-
-så kändes det inte som att jag
var där i häktet eller i fånglägret.
Under hela tiden
som jag satt fängslad-
-så bad jag till Jehova varenda morgon-
-om frid och att han
skulle göra mig lugn.
Och när man är i en sån situation ...
Det går inte ens att beskriva det
lugnet man får från Jehova.
Det blir raka motsatsen till vad man
förväntar under såna omständigheter-
-med de människorna omkring sig
och ens egna hälsoproblem.
När man får sån frid,
då blir man lugn.
Jag kände verkligen
vännernas och Jehovas-
-stöd och kärlek under rättegången.
I samband med förhandlingarna
kom det alltid vänner till domstolen.
I början när domstolen skulle besluta
om vilka restriktioner vi skulle få-
-var säkerhetspolisen där och skrev
upp namnen på bröderna och systrarna.
Och så kallade de dem till förhör.
När vi kom till domstolen
nästa gång-
-såg vi att samma bröder
och systrar var där då också-
-och det var väldigt uppmuntrande.
De var inte rädda.
Vi kände att de verkligen
genuint ville stötta oss.
Och det gjorde de hela vägen.
I ett brev fick jag dispositionen
till talet för minneshögtiden.
Jag ville gärna hålla det.
Några dagar senare-
-var jag ute på rastgården
och motionerade lite grann-
-och så började jag prata med
en fånge som var intresserad av Bibeln.
Och dan före minneshögtiden
så pratade jag lite med honom igen.
Och då frågade jag honom:
”Visste du att det är
en speciell högtid i morgon”-
-”som kommer att
firas över hela världen?”
Och så förklarade jag-
-vad det gick ut på, hur det går till
och att det skulle hållas ett tal.
Då frågade han mig:
”Sergej, kan du ha det talet?”
”Ja”, sa jag.
Så då kom vi överens om att nästa dag-
-när det var dags för minneshögtiden,
så skulle jag hålla talet.
Och sen så kom ju den kvällen.
Klockan hade hunnit bli tio-
-men den här mannen höll
fortfarande på med nåt annat.
Så jag bad till Jehova:
”Vad ska jag göra?”
Och sen vid halv elva ropade han:
”Sergej, nu kan du börja hålla talet!”
”Vi lyssnar allihopa på dig.”
Så då var det bara att
sätta i gång och börja hålla talet.
Sen gick det bara några minuter
så hörde jag fotsteg i korridoren.
Det var fängelsevakten som kom gående.
Och han gick fram till min dörr
och så kikade han i titthålet.
Jag frågade honom:
”Är det nåt som har hänt?”
Och han sa: ”Nej, nej, ingenting.
Fortsätt läsa bara.”
Och jag sa till Jehova:
”Tack så mycket!”
Och så fortsatte jag hålla talet.
Jag förstod att de förr eller senare
förmodligen skulle sära på oss-
-att vi skulle hamna
på olika avdelningar.
Och då skulle vi inte kunna
finnas där och stötta varandra-
-eller hålla våra möten.
Och mötena var
otroligt viktiga för mig.
Han pratade med de ansvariga
och förklarade att han behövde-
-ta hand om mig eftersom
jag har hälsoproblem.
Och då lät de oss
faktiskt vara tillsammans.
Det var en stor hjälp andligt,
känslomässigt och fysiskt.
Vi var noga med att hålla mötena.
Så man visste alltid att vid
den här dagen och tiden-
-var det dags för möte.
Ibland hände det att andra kom
och ville vara med på mötena.
Vadim och jag bad alltid helt öppet
så att de andra kunde se.
Vi bad i matsalen,
före och efter mötena-
-och på kvällen
innan vi skulle gå och lägga oss.
Och det här var ju nåt som
de andra omkring oss såg-
-så det blev ett vittnesbörd för dem.
Och det här gjorde att de
respekterade oss för vår tro.
Jag kände att jag behövde använda
den här tiden på bästa sätt-
-så jag bad väldigt mycket.
Och det var en speciell bön
som jag ofta brukade be.
”Jehova, du är krukmakaren
och jag är leran.”
”Så snälla, forma mig.”
Och alla situationer jag hamnade i
under de här 3,5 åren-
-oavsett om de var lätta eller svåra-
-var situationer där jag fick möjlighet
att formas och utvecklas.
Under de här prövningarna-
-kände jag att mitt förhållande till
Jehova bara blev starkare hela tiden.
Och jag litade på honom ännu mer
än jag hade gjort tidigare.
Och det är för att jag hade
tid att be väldigt mycket.
Jag såg gång på gång hur Jehova
besvarade specifika böner-
-och det gjorde att jag
kom mycket närmare honom.
Under hela den här jobbiga tiden-
-så blev jag styrkt av
det som står i Jer. 48:10:
”Förbannelse över den som
utför Jehovas uppdrag halvhjärtat!”
Jag förstod att, trots att jag
var i en sån svår situation-
-så hade jag ett ansvar
att vittna om Jehova-
-genom mitt uppförande och
genom mina handlingar.
Nåt annat som hjälpte mig
under hela den här svåra perioden-
-var det som står i Jes. 57:15.
Där står det ju att Jehova
”bor ... hos dem som är förkrossade”-
-de som mår dåligt.
I såna stunder kunde jag se framför
mig hur Jehova satt bredvid mig-
-och lade handen på axeln,
och att han sa tröstande till mig:
”Allting kommer att bli bra.
Jag är med dig.”
Oavsett hur svåra prövningar Jehova
tillåtit mig att gå igenom-
-har jag hela tiden sett hur han
har förvandlat dem till välsignelser.
Vilken underbar intervju!
Tänkte du på-
-vad det var som hjälpte bröderna
att bevara glädjen och hålla ut?
De berättade att
nåt som hjälpte dem-
-var att ha en bra rutin för
bibelläsning, bön och möten.
Det var viktigt även i fängelset.
De tog också alla chanser
att vittna för andra.
Och de fick uppleva Jehovas
kärlek och omtanke-
-på ett väldigt speciellt sätt.
Det är precis de här sakerna
som kan stärka vår tro-
-och hjälpa oss att bevara glädjen.
Och på tal om glädje-
-vilken välsignelse det har varit
att få komma tillbaka till Rikets sal.
Det kräver lite av oss att komma dit.
Men när vi ser våra bröder och systrar,
när vi hör hur de skrattar-
-när vi sjunger tillsammans
och när vi ber ihop-
-så känner vi att
det är värt all ansträngning.
Det är också en gåva från Jehova
som hjälper oss att hålla ut med glädje.
Oavsett vilka prövningar du kämpar med-
-se till att inte tappa glädjen
när du tjänar Jehova.
I Neh. 8:10 så står det:
Bröder och systrar, vi uppskattar er-
-och allt ni gör för att bevara glädjen
trots att vi lever i prövande tider.
Det får oss att älska er ännu mer.
Det här JW Broadcasting från
Jehovas vittnens huvudkontor.

Rapport 4 från den styrande kretsen 2022