JW subtitle extractor

Blir du utsatt för hån,
motstånd eller förföljelse?
Är du fast i en jobbig
situation där det känns-
-som att det inte finns så mycket
du kan göra för att förändra läget?
I så fall är du inte ensam.
Bibeln berättar att David
var med om det här.
Och han berättar själv
vad som hjälpte honom.
I Ps. 62:5 kan vi se hans inställning:
”Jag väntar i stillhet på Gud.”
En del menar att David bara var 15 år
när han blev smord till kung.
Det skulle betyda att han fick vänta
22 år på att bli kung över hela Israel.
Under flera av de åren blev han jagad
av kung Saul, som ville döda honom.
Det gjorde att David ofta var på flykt,
ibland i grottor i vildmarken.
Och andra gånger i främmande land
bland Israels fiender.
David fick lära sig tålamod.
Han fick lära sig att vänta på Jehova.
Vi ska titta närmare på tre händelser
under den här perioden.
Den första utspelade sig
i En-Gedis vildmark-
-som var ett svårtillgängligt
bergsområde med många stora grottor.
Den avundsjuke kung Saul hatade David
och jagade honom för att döda honom.
David och hans män
gömde sig i en stor grotta.
Tänk dig det. Det kan inte
ha varit nåt lätt liv.
De fick själva samla mat,
vatten och ved.
Och så fick de ha ögon i nacken
för att inte fienden skulle ta dem.
Men då hände nåt-
-som ingen hade kunnat förutse.
Vi kan väl läsa om det om vi slår upp
1 Samuelsboken, kapitel 24-
-så börjar vi från vers 2.
Jag väntar en stund så hinner ni
slå upp det. Alltså 1 Sam. 24:2.
Då valde Saul ut 3 000 män ur Israel-
-och gav sig i väg för att leta
efter David och hans män-
-på klipporna där
stenbockarna håller till.
Saul kom till fårfållorna
av sten utmed vägen.
Där fanns det en grotta, och han
gick in där för att uträtta sina behov.
Samtidigt satt David och hans män
längst in i grottan.
Davids män sa till honom:
Detta är dagen
då Jehova säger till dig:
”Jag ger dig din fiende i din hand, och
du kan göra vad du vill med honom.”
3 000 skickliga, handplockade
soldater var ute efter David.
Tänk vad överraskade David
och hans män måste ha blivit-
-när Saul kommer in i grottan där de
håller till, helt ensam och oskyddad.
Sauls ögon var inte anpassade
efter dunklet därinne i grottan.
Så när han kikade in kunde
han inte se att nån var där.
David och hans män däremot
hade varit i grottan ett tag.
Så de hade inga problem att se
Sauls silhuett i grottöppningen.
Nu var Saul chanslös,
helt i händerna på David.
Borde David döda honom?
De andra männen tyckte absolut
att han skulle göra det.
Ta chansen, David! Det måste väl
ändå vara det Jehova vill?
Du är ju utvald, så förr eller senare
ska du ju ersätta Saul som kung.
Och visst hade David
goda skäl att döda honom?
Saul hade ju tappat det helt.
Han hade avrättat prästerna i Nob
och dödat många andra där-
-män, kvinnor, barn och djur.
Och allt det här för att
översteprästen Ahimelek-
-hade gett David och
hans män bröd att äta.
Vad hade det lett till
om David hade dödat Saul?
Frihet! Han skulle slippa
bli jagad som ett villebråd-
-och slippa gömma sig i grottor
och kanske ta makten direkt.
Det här måste ha varit tankar
som for genom Davids huvud.
Vad skulle han göra?
Vad skulle du ha gjort?
Ska vi fortsätta läsa
från 1 Sam. 24:4?
Då reste sig David upp och skar av
en flik på Sauls mantel-
-utan att han märkte det.
Men efteråt fick David dåligt samvete-
-för att han hade skurit av
fliken på Sauls mantel.
Och han sa till sina män:
Av respekt för Jehova är det
fullständigt otänkbart för mig-
-att göra något ont mot min herre-
-mot Jehovas smorde,
och ta till våld mot honom.
Han är ju Jehovas smorde!
Med de här orden
hejdade David sina män-
-och tillät dem inte
att överfalla Saul.
Och Saul lämnade grottan
och gick vidare.
David lät sig inte
påverkas av det de sa.
I stället tog han chansen att visa
att han inte var nån rebell-
-och att han inte ville hämnas på Saul-
-trots att han hade behandlat
honom så illa och orättvist.
Ja, vi förstår att det
krävde självbehärskning.
Det krävde också tro.
Han behövde lita på att
Jehova skulle rätta till saker-
-på sitt sätt och när han
tyckte att det var dags.
Hans inställning märktes
inte bara i det han sa till Saul-
-utan också i det han skrev i Psalm 57.
I vers 3 i den psalmen
står det om Jehova:
”Han ska sända hjälp
från himlen och rädda mig.”
”Han ska hejda den
som hugger efter mig.”
Ibland kan det vara svårt
för oss också att ha tålamod-
-speciellt om vi blir
orättvist behandlade.
Ofta är det inte så mycket
vi kan göra åt det.
Men tänk om det dyker upp
en lättvindig lösning.
Då kan vi lära nåt av David som valde
att se saker ur Jehovas perspektiv.
Ibland kan vi göra nåt.
Andra gånger är det bättre
att vänta på att Jehova löser saker-
-när han tycker att det är dags.
Nu ska vi se vad som hände
när Saul hade lämnat grottan.
Vi börjar i Första Samuelsboken-
-kapitel 24, och så från vers 8.
Men David gick ut ur grottan
och ropade efter Saul:
Min herre och kung!
David?
När Saul vände sig om-
-föll David på knä och bugade sig
med ansiktet mot marken.
David sa till Saul:
Varför lyssnar du på dem
som säger att jag vill skada dig?
I dag har du sett med egna ögon hur
Jehova gav dig i min hand i grottan.
Men när någon sa att jag skulle
döda dig, så skonade jag dig i stället.
Jag sa: ”Jag tänker inte ta
till våld mot min herre.”
”Han är ju Jehovas smorde!”
Min far, se här, jag har en flik
av din mantel i handen.
Jag kunde faktiskt ha dödat dig
när jag skar av mantelfliken-
-men det gjorde jag inte.
Nu kan du både se och förstå att jag
inte tänker skada dig eller göra uppror-
-och jag har inte syndat mot dig.
Men du däremot, du jagar mig
skoningslöst för att döda mig.
Jehova ska döma mellan dig och mig-
-och Jehova ska hämnas
på dig för min skull-
-men jag ska inte
göra något ont mot dig.
Som det gamla ordspråket säger:
”Från de onda kommer ondska.”
Men jag ska inte
göra något ont mot dig.
Vem har Israels kung dragit ut efter?
Vem är det han jagar?
Bara en död hund!
En ynka loppa!
Jehova är domaren, må han
döma mellan dig och mig.
Han kommer att undersöka saken
och ta sig an mitt fall.
Han ska döma mig
och befria mig ur ditt våld.
David behärskade sig.
Det motbevisade alla påståenden om
att David var ute efter att skada Saul.
Han hade väl inte gjort
nåt ont mot honom.
Tvärtom! Två gånger hade han sagt
att Jehova skulle döma mellan dem.
David var aldrig respektlös
när han pratade med Saul-
-fast han jagade honom utan anledning.
Han var respektfull och ödmjuk
när han sa till Saul-
-att han tänkte vänta på att
Jehova skulle skipa rättvisa.
Tänk vad det måste ha påverkat andra
som fick höra om den här händelsen.
Till och med Saul blev berörd
av att David skonade hans liv.
Han ropade till David:
”Jehova kommer att belöna dig
för det du har gjort mot mig i dag.”
”Ja, jag vet att du
kommer att bli kung”-
-”och att Israels kungadöme
kommer att bestå i din hand.”
Paulus kan ha tänkt på
den här händelsen-
-när han långt senare
skrev till de kristna i Rom:
”Hämnas inte, mina älskade.”
”Övervinn alltid
det onda med det goda.”
Ibland kan det vi säger och gör-
-ha en positiv påverkan på dem
som inte tycker om sanningen.
Saul påverkades starkt
av Davids agerande.
Men gjorde det att han
inte längre ville döda honom?
Det ska vi snart se.
Nu är vi ju ofullkomliga, så ibland
kan det hända att vi tappar tålamodet.
Så var det för David också.
Vid ett tillfälle blev han så arg-
-att han höll på att göra nåt
som kunde ha slutat riktigt illa.
Ska vi läsa om det?
Första Samuelsboken 25.
Det är alltså kapitel 25
den här gången och vers 1.
Alltså Första Samuelsboken 25,
och så börjar vi i vers 1.
Så småningom dog Samuel,
och hela Israel samlades-
-för att sörja honom och
begrava honom vid hans hus i Rama.
Sedan drog David vidare
ner till Parans vildmark.
I Maon bodde en man som
hade sin verksamhet i Karmel.
Mannen var mycket förmögen
och hade 3 000 får och 1 000 getter.
Han var i Karmel
och höll på med fårklippningen.
Mannen hette Nabal, och
hans hustru hette Abigajil.
Hon var klok och vacker-
-men Nabal, som var kalebit,
var hård och oresonlig.
Medan David var i vildmarken fick han
höra att Nabal höll på att klippa sina får.
Då valde David ut tio unga män
och sa till dem:
Gå till Karmel, och när ni kommer
till Nabal ska ni hälsa från mig-
-och fråga hur det står till med honom.
Säg sedan: ”Må du få ett långt liv
och god hälsa”-
-”och må din familj
och allt du äger ha frid.”
”Jag har fått höra att
du håller på med fårklippningen.”
”När dina herdar var med oss
gjorde vi dem inget illa”-
-”och de blev inte av med något
under hela den tid de var i Karmel.”
”Fråga dina unga män, så får du höra.”
”Jag ber dig,
behandla mina unga män väl”-
-”för vi har kommit
vid ett glädjefyllt tillfälle.”
Var snäll och ge dina tjänare och
din son David det som du kan avvara.”
Sedan gick Davids män i väg och
framförde Davids hälsning till Nabal.
När de hade gjort det svarade Nabal:
Vem är David, och vem är Isais son?
Nu för tiden är det många tjänare
som rymmer från sina herrar.
Varför skulle jag ta
mitt bröd och mitt vatten-
-och köttet som jag har slaktat
åt mina fårklippare-
-och ge det åt män som jag inte
har en aning om var de kommer ifrån?
Under fårklippningen brukade
det vara riktig feststämning i Israel.
Nabal om nån borde ha varit glad.
Han hade en massa får.
Dessutom hade David och hans män
skyddat hans får så att de inte blev stulna.
Seden var att man skulle vara tacksam
för det och vara generös tillbaka.
Men när Davids män frågade
om de kunde få lite mat-
-vägrade han ge dem nåt.
Han skrek till och med åt dem
och var oförskämd.
Vi kan se hur David reagerade om vi
fortsätter läsa från 1 Sam. 25:12.
Då återvände männen och
berättade alltsammans för David.
Omedelbart sa David till sina män:
Spänn på er svärden!
Då gjorde alla det, och David
spände också på sig sitt svärd.
Omkring 400 man följde med David,
medan 200 stannade vid packningen.
Samtidigt gick en av tjänarna till Abigajil,
Nabals hustru, och rapporterade:
David sände budbärare från vildmarken
och önskade vår herre allt gott-
-men han bara skrek och
var oförskämd mot dem.
Ånej!
De här männen har uppfört sig mycket
väl mot oss. De gjorde oss inget ont-
-och vi blev inte av med någonting
under hela den tid-
-som vi var tillsammans
med dem ute på markerna.
De var som en skyddande mur
omkring oss både natt och dag-
-hela den tid som vi var där
och vallade hjordarna.
Så tänk efter vad du kan göra-
-för nu kommer vår herre och hela
hans hus att drabbas av en katastrof.
Och det tjänar ju ingenting till
att prata med honom-
-för han är en usel människa.
Då skyndade sig Abigajil
och hämtade 200 bröd-
-två stora krukor vin,
fem slaktade får-
-fem seamått rostad säd,
100 kakor russin och 200 kakor fikon.
Sedan lastade hon allt på åsnor.
Och hon sa till sina tjänare:
”Gå i förväg, så kommer jag sedan.”
Men hon sa ingenting
till sin man Nabal.
När hon var på väg ner, ridande
på åsnan i skydd av berget-
-mötte hon David och hans män
som kom från motsatta sidan.
David hade sagt:
När jag var i vildmarken vaktade jag
allt som tillhörde den där mannen-
-men det hade jag ingenting för.
Han blev inte av med något han ägde,
och ändå lönar han gott med ont.
Må Gud straffa alla
Davids fiender hårt-
-om jag låter en enda av Nabals män
överleva till morgonen.
När David fick reda på vad
Nabal hade sagt blev han ursinnig.
Direkt och utan att fråga Jehova-
-befallde han sina män att
spänna på sig sina svärd.
Sen gav de sig av för att döda
alla män i Nabals hushåll.
Det här var fel!
Nabal var en fruktansvärd
människa och, visst-
-David förtjänade att få kompensation
för det han hade gjort för honom.
Men egentligen hade han
ingen rätt att kräva nånting.
Och det var verkligen inte nån
anledning att döda en medisraelit-
-och hela hans hushåll.
Men en av Nabals tjänare
förstod vad som höll på att hända.
Och han tog mod till sig och berättade
det här för Nabals fru, Abigajil.
Det var ingen idé att prata med Nabal.
Men han visste att han
kunde lita på Abigajil.
Det var en klok kvinna
och hon älskade Jehova.
Vi vet inte så mycket om henne.
Men det kan inte ha varit lätt
att vara gift med Nabal.
Han var hård, otacksam och arrogant.
Kanske var hon fast i ett olyckligt,
arrangerat äktenskap.
Hon beskrev honom senare
som en man som var full av oförstånd.
Vi vet ju att hon var
en andlig människa.
Så om hon sa så här måste han
ha betett sig på ett sätt-
-som fick henne att förlora
all kärlek och respekt för honom.
Abigajil lyssnade på tjänaren.
Och hon förstod att nånting
måste göras direkt.
Men vad?
Borde hon prata med Nabal?
Nej, det gick ju inte
att prata med honom.
Borde hon rymma?
Om David hade varit
lika hemsk som Nabal-
-skulle kanske det vara
det enda rätta.
Men Abigajil visste att David
var en vettig människa-
-som älskade Jehova.
Hon samlade snabbt ihop mat
och gav sig i väg för att träffa honom.
Vi ska se vad som händer i Första
Samuelsboken 25, från vers 23.
När Abigajil fick syn på David
steg hon genast ner från åsnan.
Hon föll på knä och bugade sig
inför honom med ansiktet mot marken.
Sedan kastade hon sig ner
vid hans fötter och sa:
Min herre, det är jag som bär skulden.
Men låt din tjänstekvinna tala,
lyssna på mina ord.
Snälla, bry dig inte om den usle Nabal.
Han förtjänar sitt namn.
Nabal heter han,
och full av oförstånd är han.
Och jag, din tjänstekvinna-
-träffade aldrig de unga männen
som min herre sände.
Min herre, så sant Jehova lever,
och så sant du själv lever-
-det är Jehova som har hindrat dig
från att dra på dig blodskuld-
-och hämnas på egen hand.
Må dina fiender och de som
vill skada dig bli som Nabal.
Ta emot de här gåvorna som
din tjänstekvinna har tagit med till dig-
-och snälla, ge dem till
de unga männen som följer dig.
Förlåt din tjänstekvinnas överträdelse,
det ber jag dig.
Jehova ska ge min herre
ett bestående hus-
-för du utkämpar Jehovas krig-
-och du har inte gjort dig skyldig
till något ont under hela ditt liv.
När någon börjar förfölja dig
för att döda dig-
-kommer du att ligga tryggt
i livets knyte hos Jehova, din Gud.
Men dina fiender kommer han att
slunga bort som stenar ur en slunga.
Och när Jehova har gjort
allt det goda som han har lovat dig-
-och sätter dig som ledare för Israel-
-då slipper du
ha samvetskval eller ångra-
-att du tog saken i egna händer
och utgöt blod utan anledning.
Och när Jehova gör gott mot min herre-
-kom då ihåg din tjänstekvinna.
Det Abigajil sa
vid det här tillfället-
-visar vilken klok och andlig
människa hon var.
Hon var ödmjuk och respektfull.
Men budskapet var klart och tydligt.
Hon sa att det var Jehova som hade
skickat henne för att hindra honom-
-från att dra på sig blodskuld
och hämnas på egen hand.
Hon ville att han skulle
slippa samvetskval.
Och att han inte skulle göra nåt
som han senare fick ångra-
-eller som skulle
ge honom dåligt rykte.
Hon påminde honom om
en viktig sanning:
Med tiden skulle Jehova
rätta till det som var fel-
-så det fanns ingen anledning
för David att ta saken i egna händer.
Hennes inställning liknade den
som David hade haft-
-när han träffade Saul i En-Gedi.
Hon kanske hade fått höra om att
David skonade Sauls liv där i grottan.
Så vad var hennes budskap?
Ha tålamod.
Låt Jehova rätta till saker
på sitt sätt, i sin tid.
Hur reagerade David nu då?
Vi fortsätter läsa
från 1 Sam. 25:32.
Då sa David till Abigajil:
Lovprisa Jehova, Israels Gud, som
har sänt dig för att möta mig i dag!
Må Gud välsigna dig
för ditt goda omdöme-
-och för att du hindrade mig
från att dra på mig blodskuld-
-och hämnas på egen hand.
Så sant Jehova, Israels Gud, lever-
-han som har hindrat mig
från att skada dig-
-om du inte hade skyndat dig
i väg och mött mig-
-hade inte en enda man i Nabals hushåll
varit vid liv i morgon bitti.
Sedan tog David emot det hon
hade tagit med sig till honom och sa:
Återvänd hem i frid.
Jag har lyssnat på dig
och ska uppfylla din önskan.
David lyssnade.
Och det gjorde han
trots att män på den tiden-
-inte brukade lyssna
på kvinnors råd.
Han lyssnade, tänkte efter-
-förstod vad hon menade
och ändrade sig.
De andra männen kanske
fortfarande ville gå till anfall.
Men David hindrade dem.
Precis som David kanske vi är på väg
att göra nåt som kan sluta illa.
Och precis som han behöver vi
lyssna på råd från andra.
Omkring tio dagar senare slog Jehova
Nabal, och han dog.
Efter ett tag gifte sig
David och Abigajil.
Men hur var det nu med Saul?
Han blev lite skakad
av det som hände i grottan.
Men han slutade inte
jaga David för det.
David och hans män
befinner sig nu i Sifs vildmark.
För andra gången blir han
förrådd av männen där i Sif-
-som tillhörde hans egen stam.
Vi kan väl läsa om det här
från 1 Sam. 26:2.
Saul tog då med sig
3 000 utvalda israeliter-
-och drog ner till Sifs vildmark
för att söka efter David där.
Saul slog läger på Hakilakullen
mitt emot Jeshimon, vid vägen.
David bodde då i vildmarken-
-och han fick reda på att Saul hade dragit ut
i vildmarken för att få tag på honom.
Då sände David ut spanare för att ta reda på
om Saul verkligen hade kommit.
Sedan gav sig David av till platsen
där Saul hade slagit läger-
-och han upptäckte var Saul och hans
befälhavare Abner, Ners son, låg och sov.
Saul låg mitt i lägret med soldaterna
runt omkring sig.
Då sa David till hettiten Ahimelek
och till Abisaj-
-som var son till Seruja
och bror till Joab:
Vem följer med mig
ner till Saul i lägret?
Abisaj svarade:
Jag följer med dig.
Under natten tog sig David och Abisaj
fram till soldaterna.
Där låg Saul och sov mitt i lägret med
spjutet nerstött i marken vid huvudet-
-och Abner och alla soldaterna
låg runt omkring honom.
Då sa Abisaj till David:
I dag har Gud gett
din fiende i din hand.
Låt mig ta spjutet
och spetsa honom vid marken!
Jag kan göra det med en enda stöt,
mer behövs inte.
I grottan var det Saul
som kom till David.
Den här gången var det
David som kom till Saul.
Han hade med sig sin systerson Abisaj
som var en modig krigare.
När månen lyste upp natten
tog de sig ljudlöst fram genom lägret-
-och kom fram till Saul
där han låg och sov.
Ännu en gång var Saul
helt i händerna på David.
Abisaj sa att han ville
spetsa honom med spjutet.
För honom kändes det helt rätt
att döda den här mannen-
-som hade gjort allt för att döda dem.
David hade inte behövt göra nåt.
Han hade bara kunnat skylla på
Abisaj när mordet sen blev känt.
Skulle David ta chansen att bli kvitt
sin fiende en gång för alla?
Svaret får vi om vi
fortsätter läsningen-
-i Första Samuelsboken 26, från vers 9.
Men David sa till Abisaj:
Gör honom inget illa, för vem kan
ostraffat angripa Jehovas smorde?
David fortsatte:
Så sant Jehova lever, antingen
kommer Jehova att slå honom-
-eller så dör han en naturlig död
eller stupar i krig.
Av respekt för Jehova
är det otänkbart för mig-
-att göra något ont
mot Jehovas smorde.
Men ta nu spjutet som är
vid hans huvud och hans vattenkruka-
-så ger vi oss i väg.
David tog spjutet och vattenkrukan
vid Sauls huvud, och de gick i väg.
Det var ingen som såg dem
eller märkte något eller vaknade.
Alla sov, för Jehova hade låtit
en djup sömn falla över dem.
David försökte inte intala sig själv-
-att det skulle vara okej
att Abisaj dödade Saul.
Han visste att Jehova
skulle ta itu med Saul.
Även den här gången väntade han på
att Jehova skulle rätta till det som var fel.
David tänkte på hur Jehova
skulle kunna ingripa i framtiden.
Han viskade till Abisaj att Saul
kanske skulle dö i strid.
Det var precis det som hände
drygt ett år senare.
Åren som David
levde på flykt var tuffa.
Men han visade alltid tålamod
och väntade på Jehova.
Och han gjorde
det bästa av situationen.
Ett exempel på det är
när han bodde bland filistéerna.
Då tog han chansen att skydda Israel
genom att angripa deras fiender.
När vi går igenom jobbiga saker vill vi
också göra det bästa av situationen.
Vi gör vad vi kan, och sen litar vi på
att Jehova ska lösa problemet-
-när han tycker att det är dags.
Till slut blev David kung,
och han regerade i 40 år.
Mot slutet av sitt liv
skrev han Psalm 37.
Kanske tänkte han då på de här tre
händelserna som vi har läst om i dag.
Han skrev om tålamod,
om att vänta på Jehova-
-och om att vi alltid kan
lita på Jehovas löften.
Den psalmen innehåller både råd
och uppmuntran för oss.
Vi kan väl avsluta med att
läsa lite från den psalmen.
Så vi slår upp Ps. 37:1–7.
Jag väntar, så hinner ni
slå upp det. Ps. 37:1–7.
”Reta inte upp dig på de onda,
avundas inte syndarna.”
”Som gräs vissnar de snabbt,
tynar bort som grönskan.”
”Förlita dig på Jehova
och gör det goda”-
-”bo på jorden och var trofast.”
”Låt Jehova vara din största glädje”-
-”så ska han uppfylla
dina innersta önskningar.”
”Lägg ditt liv i Jehovas händer,
lita på honom”-
-”och han kommer att hjälpa dig.”
”Han ska låta din rättfärdighet
skina som gryningsljuset”-
-”din rättvisa som middagssolen.”
”Var stilla inför Jehova
och vänta tålmodigt på honom.”

David väntade på Jehova