JW subtitle extractor

Tre dagar innan Jesus Kristus blev
avrättad ställde några av lärjungarna-
-en intressant fråga som har
stor betydelse för oss än i dag.
De frågade honom: ”Vad ska
vara tecknet på din närvaro”-
-”och på avslutningen
på världsordningen?”
Jesus förutsade att det
skulle komma en tidsperiod-
-före den utlovade nya världen
som skulle kännetecknas av-
-till exempel krig, jordbävningar,
svält och epidemier.
Och sen sa han:
Och så avslutade han:
När han sa det så bekräftade han att
Noa var en verklig, historisk person-
-och att översvämningen
på hans tid verkligen hade inträffat.
Han gav också en varning och sa
att den tidsperiod som vi lever i-
-skulle likna perioden alldeles
före den stora översvämningen.
Därför är det viktigt att vi tar reda
på vad som hände på Noas tid.
Och sen vill vi se vad
vi kan lära oss av det.
De inledande kapitlen i
1 Moseboken hjälper oss att förstå-
-hur det var att leva efter att Adam
och Eva hade blivit utdrivna ur Eden-
-och fram till den stora
översvämningen på Noas tid.
Alla människor talade samma språk.
Det är också möjligt att man
hade uppfunnit skrivkonsten.
Man hade byggt en stad,
kanske rentav flera städer.
Man hade lärt sig att smida
verktyg av koppar och järn.
Man tillverkade musikinstrument,
som lyra och flöjt.
Eftersom de inte levde långt efter Adam
och Eva var de närmare fullkomligheten.
Så de blev väldigt gamla.
De kunde leva i många hundra år.
Men trots det så var
situationen inte så bra.
Människor vände sig bort från Jehova.
Det gjorde att många blev väldigt
våldsamma och levde omoraliskt.
Det blev så illa att Jehova lät
den rättfärdige mannen Enok-
-den sjunde i släktlinjen
från Adam, framföra ett budskap.
Han förutsade att
Gud inte skulle tolerera-
-en ond och upprorisk värld
för all framtid.
Han skulle ingripa mot de onda.
Eftersom människorna hade
vänt sig bort från Jehova-
-tyckte de inte om Enoks budskap.
De hatade honom,
och de kan ha försökt döda honom.
Profetian uppfylldes inte på Enoks tid,
utan långt senare.
Det gick 600 år.
Och under tiden blev
situationen på jorden ännu värre.
Nu ska vi läsa från 1 Mos. 6:1–7.
När människorna ökade i antal
på jorden och de fick döttrar-
-såg den sanne Gudens söner att
människornas döttrar var vackra.
Så de tog de kvinnor
de ville ha till hustrur.
Då sa Jehova:
Jag ska inte tolerera människorna
för alltid, för de är syndfulla.
Därför ska de få
en tidsperiod på 120 år.
På den tiden, när Gud sa detta,
och även under de följande åren-
-levde jättarna på jorden.
De var barn till
den sanne Gudens söner-
-som de fick när de
låg med kvinnorna på jorden.
Dessa var dåtidens omtalade män,
de starka männen.
Då såg Jehova att ondskan
var mycket stor på jorden-
-och att människors sinne och hjärta
hela tiden drogs till det som var ont.
Jehova var bedrövad över
att han hade skapat människorna-
-och hans hjärta blev sorgset.
Så Jehova sa:
Jag ska utplåna människorna som
jag har skapat från jordens yta-
-människor tillsammans med tamdjur,
kräldjur och himlens flygande varelser-
-för jag är bedrövad över
att jag har gjort dem.
På den här tiden lade en del änglar
märke till kvinnorna på jorden-
-och tyckte att de var vackra.
Och de utvecklade starka,
orätta begär efter dem.
De gjorde uppror mot Gud
genom att komma ner till jorden-
-och ta sig mänskliga kroppar för att
kunna ha sex med de här kvinnorna.
De här onda, själviska
änglarna blev demoner.
De kanske var charmiga,
snygga, intelligenta.
Och de hade övermänskliga krafter.
Kvinnor som inte hade
nån som helst kärlek till Jehova-
-måste ha tyckt att
de var oemotståndliga.
Det är också möjligt att de här
änglarna tog en del kvinnor med våld.
De tog alla kvinnor som de ville ha.
Ingen gick säker.
Skulle nån kunna stoppa demonerna?
Fanns det nån människa
som kunde göra det?
De här onda varelserna
berövade människor deras döttrar-
-deras systrar och kanske
till och med deras hustrur.
Kvinnorna blev med barn,
och de födde söner.
Men de här sönerna
var inte som andra barn.
De var långt starkare.
De var aggressiva.
De var brutala.
Och de förtryckte andra.
Och de växte inte ifrån de här
dragen när de blev äldre.
Pojkarna blev till män,
och de var fruktansvärt grymma.
De kallades nefilim,
som troligen betyder ”fällare”.
De fick med andra ord andra att falla.
Alla var rädda för dem.
Precis som sina fäder saknade de
fullständigt kärlek till Jehova.
De tyckte om att vara omtalade
för sin styrka och grymhet.
De materialiserade änglarna
och deras hemska söner-
-härskade över jorden på den här tiden.
Och människor tog efter deras exempel.
Jehova såg att ”ondskan
var mycket stor på jorden”.
Han märkte att
människornas sinne och hjärta-
-hela tiden drogs
till sånt som var ont.
Vi kan vara säkra på att Satan njöt-
-när han såg hur nästan alla
vände ryggen åt Jehova.
Människor blev mer och mer fördärvade.
Men i den här depraverade världen
så fanns det en man-
-som utmärkte sig
i sin tjänst för Jehova.
Nu ska vi läsa om honom
i 1 Moseboken, kapitel 6-
-och från vers 8.
Men Noa var godkänd
och omtyckt av Jehova.
Detta är den historiska
berättelsen om Noa.
Noa var en rättfärdig man.
Det fanns inget att klandra honom för-
-och därför skilde
han sig från sina samtida.
Noa vandrade med den sanne Guden.
Noa fick med tiden tre söner:
Sem, Ham och Jafet.
Men jorden hade blivit förstörd i den
sanne Gudens ögon och var full av våld.
Ja, Gud såg att jorden var förstörd.
Alla människor på jorden
gjorde det som var ont.
Många i vår tid tror inte att Noa
är en verklig, historisk person.
De tänker att det här med
översvämningen och arken-
-det är bara en berättelse,
det är bara en saga.
Men de som skrev Bibeln
visste att Noa var en verklig person-
-och att översvämningen
verkligen inträffade.
Profeterna Jesaja och Hesekiel
nämnde båda två Noa.
Bibelskribenten Esra, som
bland annat skrev 1 Krönikeboken-
-och evangelieskribenten Lukas
nämner också Noa i sina släktregister.
Och båda apostlarna
Petrus och Paulus bekräftar-
-att berättelsen om
översvämningen är sann.
Och som vi nämnde i början: Till och
med Guds egen son bekräftade-
-att Noa var en
verklig, historisk person-
-och att översvämningen
verkligen inträffade.
Noa hade en fantastisk tro.
Han levde i en ond värld.
En värld där materialiserade änglar och
deras våldsamma barn hade makten.
Samhället var verkligen
genomsyrat av ondska.
Noa hade inte tillgång till
allt som vi har i vår tid-
-som gör att vi kan
hålla vår tro stark.
Han hade ingen bibel som kunde
stärka hans kärlek till Jehova-
-och hjälpa honom att
förstå hur han tänkte.
Han visste inget om
alla trogna män och kvinnor-
-som skulle leva senare i historien.
Han hade ingen
församling med medtroende-
-som kunde ge honom uppmuntran
och som kunde stärka hans tro.
Men ändå hade Noa stor kunskap.
Han visste vad som
hade hänt i Edens trädgård.
Och han märkte av
de tragiska följderna.
Han såg människor
som blev gamla och dog.
Han visste att vägen in till
Edens trädgård var stängd.
Och att marken utanför var förbannad.
Och han kände till profetian som
hans farfars far, Enok, hade uttalat.
Och hans far, Lemek, hade ju
gett honom ett speciellt namn, Noa-
-som troligen betyder
”vila” eller ”tröst”.
Och Lemek hade också sagt
vad anledningen till det var.
Han förutsade det här om Noa:
”Han ska ge oss lättnad från
vårt arbete och vårt hårda slit”-
-”med den mark
som Jehova har förbannat.”
Självklart måste Noa ha funderat
mycket på de här profetiorna.
Hur skulle han ge tröst?
När skulle Gud ingripa mot
alla onda han hade omkring sig?
Och hur skulle han göra det?
I många hundra år bad Noa om det här,
och han funderade.
Tiden gick, och när han var
en bra bit över 500 år gammal-
-så hade han gift sig,
han hade en familj, tre söner.
Trots att Noa levde i en så ond värld-
-så fortsatte han
att vara lojal mot Jehova.
Och han hjälpte sin familj
att också vara det.
Sen berättade Jehova nåt för Noa-
-som måste ha gjort honom
mycket förvånad.
Nu ska vi fortsätta läsa
från 1 Mos. 6:13.
Då sa Gud till Noa:
Jag har bestämt mig
för att ta bort alla människor-
-för jorden är full av
våld på grund av dem.
Jag ska utplåna dem
och ödelägga jorden.
Bygg en ark av kådigt trä.
Du ska dela av arken i olika rum-
-och bestryka den med
tjära invändigt och utvändigt.
Så här ska du göra arken:
Den ska vara 300 alnar lång,
50 alnar bred och 30 alnar hög.
Du ska göra fönster som ljusinsläpp
till arken, en aln från taket.
Du ska placera ingången
på sidan av arken-
-och arken ska ha ett nedre däck,
ett andra däck och ett tredje däck.
Jag ska låta en stor översvämning
komma över jorden-
-för att utplåna alla
levande varelser under himlen.
Allt som är på jorden ska gå under.
Men jag sluter ett förbund med dig.
Du ska gå in i arken
tillsammans med dina söner-
-din hustru och dina söners hustrur.
Och av alla slags djur ska du
föra in två av varje i arken-
-en hane och en hona, för att
bevara dem vid liv med dig.
Två av varje av de flygande
varelserna, av tamdjuren-
-och av alla kräldjur på marken,
alla enligt sina slag-
-ska gå in till dig
för att bevaras vid liv.
Och du ska samla in och
ta med dig all slags mat-
-som ni och djuren kan ha att äta.
Och Noa gjorde så.
Han gjorde precis som
Gud hade befallt honom.
Noa hade funderat länge på-
-hur Jehova skulle gå till väga när
han ingrep mot den onda världen.
Nu visste han det.
En världsomfattande översvämning
skulle rena jorden.
Och nu visste han också vad
han och hans familj behövde göra.
Det var mycket som låg på hans axlar.
Bara tanken måste
ha varit överväldigande.
Arken skulle bli enorm.
Men nu var det säkert nya frågor
som dök upp i hans huvud.
Alla träd, det skulle
behövas massor av träd.
De behövde fällas,
transporteras och bearbetas.
Och sen skulle arken byggas.
Och hur skulle han lyckas
samla ihop alla olika djur?
Och hur skulle han få tag i mat
till alla djur och till sin familj?
Och så tänkte han säkert på alla
onda människor han hade omkring sig.
Vad skulle de tycka?
Han visste hur det hade gått för
de trogna män som hade levt före honom.
Abel hade blivit mördad
av sin bror Kain.
Och tänk på Enok.
Situationen var förmodligen så farlig
för honom att Jehova omtänksamt nog-
-förkortade hans liv för att onda
människor inte skulle få tag på honom.
Andra skulle se vad Noa höll på med.
Och de skulle få veta
varför han byggde arken.
De här gudfrånvända
människorna skulle-
-mycket väl kunna bli
våldsamma mot honom.
Men Noa, han litade på Jehova.
Och han satte i gång att bygga.
Noa gjorde precis allt
som Jehova hade befallt.
Det tog lång tid för Noa och
hans familj att bygga arken.
Kanske 40, 50 år.
Det dök säkert upp problem längs vägen.
Men det står inte nåt
om att Noa klagade.
Och det var ingen annan
som hjälpte familjen med bygget.
Kom ihåg att Jesus sa att människor
inte brydde sig om vad som hände-
-”förrän översvämningen kom
och svepte bort dem allihop”.
Naturligtvis såg människor att
Noa höll på att bygga arken.
Och de frågade säkert-
-varför han höll på att bygga
den här kolossala lådan.
Och Noa, han förklarade det för dem.
Men hur reagerade
människorna på Noas tid?
De ignorerade att Jehova
välsignade honom och hans byggprojekt.
De brydde sig inte om hur
det här skulle påverka dem.
I stället var de upptagna
med helt vardagliga saker-
-att äta, dricka, gifta sig.
Det var sånt de brydde sig om.
I deras ögon så var Noa
och hans familj inte riktigt kloka.
Man gjorde sig rolig
på deras bekostnad.
Man kanske till och med hotade dem.
Men till slut var arken färdigbyggd.
Vi kan tänka oss att Noa och hans
familj var stolta när de tittade på den.
Och de tänkte på att
Jehova hade hjälpt dem.
Jehova vägleder och hjälper alltid
sina tjänare när de behöver det.
Men Jehova hade mer att säga till Noa.
Nu ska vi läsa från kapitel 7,
och vi börjar i vers 1.
Sedan sa Jehova till Noa:
Gå in i arken, du och hela din familj-
-för jag har lagt märke till
att du är rättfärdig-
-till skillnad från andra
i den här generationen.
Av alla rena djur ska du ta med dig
sju av varje, hanar och honor-
-och av alla orena djur
bara två, hane och hona-
-och av himlens flygande varelser
sju av varje, hanar och honor-
-för att de inte ska dö ut,
utan sprida sig över hela jorden.
För om bara sju dagar ska
jag låta det regna på jorden-
-i 40 dagar och 40 nätter-
-och från jordens yta ska jag utplåna
allt levande som jag har skapat.
Och Noa gjorde allt som
Jehova hade befallt honom.
Det fanns ingen tid att förlora.
Det var så mycket man skulle hinna med.
Om bara sju dagar
skulle det börja regna.
Nu skulle alla djur,
massor av djur, föras in i arken.
Man behövde se över matförråden.
Noa lyssnade, och han lydde.
Det här är andra gången
i den bibliska skildringen-
-där det står att Noa gjorde allt
som Jehova hade befallt honom att göra.
Nu ska vi fortsätta
vår läsning, från 1 Mos. 7:6.
Noa var 600 år när
översvämningen drabbade jorden.
Noa, hans söner, hans hustru
och hans svärdöttrar-
-gick in i arken innan
översvämningen kom.
Av alla de rena djuren, de orena
djuren, de flygande varelserna-
-och allt som rör sig på marken
kom två och två in till Noa i arken-
-hane och hona, precis
som Gud hade befallt Noa.
Och sju dagar senare
drabbade översvämningen jorden.
Det år då Noa blev 600 år,
på 17:e dagen i andra månaden-
-brast himlens alla källor ...
... ja, himlens dammluckor öppnades.
Och regnet öste ner över jorden
i 40 dagar och 40 nätter.
På just den dagen gick Noa in i
arken tillsammans med sina söner-
-Sem, Ham och Jafet,
sin hustru och sina tre svärdöttrar.
De gick in tillsammans med
alla vilda djur, alla tamdjur-
-alla kräldjur på marken och alla
flygande varelser, det vill säga-
-alla fåglar och andra djur som
har vingar, alla enligt sina slag.
Alla slags levande varelser kom
in till Noa i arken, två och två.
Alltså gick de in, hane och
hona av alla slags levande varelser-
-precis som Gud hade befallt Noa.
Sedan stängde Jehova
dörren bakom honom.
Det fortsatte regna
på jorden i 40 dygn-
-och vattnet steg och började lyfta
arken så att den flöt högt över marken.
Vattnet tilltog mer och mer
och fortsatte stiga kraftigt på jorden-
-men arken flöt på vattnet.
Och vattnet översvämmade jorden tills
alla höga berg under himlen var täckta.
Vattnet steg tills det
nådde 15 alnar över bergen.
Alla levande varelser på jorden
utplånades: de flygande varelserna-
-tamdjuren, de vilda djuren,
smådjuren och alla människor.
Allt på torra land som
levde och andades dog.
Så utplånade han allt levande från
jordens yta, både människor och djur-
-ja även kräldjuren och
himlens flygande varelser.
De utplånades från jorden.
Bara Noa och de som var
med honom i arken överlevde.
Och vattnet översvämmade
jorden i 150 dagar.
Tidigare hade Noa kanske funderat på
hur han skulle samla ihop alla djur.
Men nu klarnade det.
De skulle komma till honom.
Jehova skulle ta hand om det.
Noa behövde inte hålla på
att leta efter dem.
Och mycket riktigt kom djuren,
alla olika slags djur.
Av några kom det sju.
Av andra kom det två.
Försök se det framför dig-
-en lång rad djur som är
på väg in i arken.
En del kryper, en del hoppar,
några slingrar sig fram.
Vi kan bara tänka oss
hur Noa och hans familj-
-hjälper alla att få en lämplig plats.
Och kanske lät de fingrarna glida
genom pälsen på en del djur.
Och så aktade de sig säkert för djuren
som var taggiga och sträva.
Och så såg de till att inte bli
nedtrampade av de stora djuren.
Och så kom det fåglar.
De flaxade och svävade.
Vilka färger, vilka dofter, vilka ljud!
Noa och hans familj
fick säkert ropa till varandra-
-för att kunna överrösta
alla de olika ljuden.
Och när alla hade kommit in
så stängde Jehova dörren.
Kan du se det framför dig,
hur familjen samlas där i arken-
-hur de lyssnar, anstränger sig
för att höra vad som händer?
Sen börjar det, regnet.
Först kanske det bara
duggade lite, knappt hörbart.
Men sen så började det ösa ner.
Det var öronbedövande!
Det de hade längtat efter så länge
var nu verklighet.
De var trötta, helt slut.
Den natten blev det nog inte
mycket sömn, var så säker.
Djuren behövde kollas till,
regnet som smattrade-
-och tänk vad de bad.
Tänkte de på dem som var utanför arken?
Säkert.
De kände de här människorna.
De hade predikat för dem.
De var släkt med många av dem.
Det var ett tragiskt slut.
Noa kände som Jehova.
Han ville inte att det skulle sluta
så här för dem, att de skulle dö.
Det här gjorde honom ledsen,
att så många skulle gå under.
Men han var väl medveten om-
-att de som dog hade fått
tillräckliga varningar.
Alla hade kanske inte
sett arken med sina egna ögon.
Men de hade hört talas om den,
och de visste varför han byggde den.
Men nu var det för sent.
Jehova hade stängt dörren.
Noas familj hörde att regnet
bara fortsatte att ösa ner.
Sen hände nånting som
de aldrig skulle glömma.
Allt rörde sig.
De kände hur deras enorma ark
lättade från marken.
Den flöt på vattnet.
Hjärtat bultade, och de var nervösa.
Skulle arken hålla för ovädret?
Vi fortsätter läsa, från 1 Mos. 8:1.
Vi ska se vad som hände sen.
Men Gud tänkte på Noa
och alla de vilda och tama djur-
-som var hos honom i arken, och
Gud lät en vind dra fram över jorden-
-och vattnet började sjunka undan.
Himlens alla källor täpptes till
och himlens dammluckor stängdes-
-så att regnet upphörde.
Sedan började vattnet undan
för undan dra sig tillbaka från jorden-
-och efter 150 dagar
hade vattnet sjunkit undan.
På 17:e dagen i sjunde månaden
blev arken stående på fast mark-
-på Araratbergen.
Och vattnet minskade stadigt-
-och på första dagen i tionde månaden
blev bergstopparna synliga.
Efter 40 dagar öppnade Noa fönstret
som han hade gjort på arken-
-och släppte ut en korp.
Den flög omkring utanför arken
men kom alltid tillbaka-
-tills vattnet hade
torkat upp från jorden.
Senare släppte Noa ut en duva-
-för att se om vattnet hade
sjunkit undan från marken.
Men eftersom vattnet
fortfarande täckte marken-
-hittade duvan ingenstans att sätta
sig, så den kom tillbaka till arken.
Då sträckte han ut
handen och tog in den.
Han väntade sju dagar, och
sedan släppte han ut duvan igen.
När duvan kom tillbaka på kvällen-
-såg han att den hade ett färskt
blad från ett olivträd i näbben.
Då förstod Noa att vattnet
hade sjunkit undan från marken.
Han väntade sju dagar till.
Sedan släppte han ut duvan igen-
-men nu kom den
inte tillbaka till honom.
De hörde hur regnet forsade ner
i 40 dagar och 40 nätter.
Men plötsligt slutade det.
Tänkte dig hur Noa och
hans familj tittar ut ur arken.
Men de ser ingenting annat än vatten,
inget land i sikte.
Men så blåste det,
och vattnet började sjunka undan.
Och till slut, 150 dagar
efter första droppen-
-så stod arken på fast mark.
Det här måste verkligen ha varit
ett härligt ögonblick.
Kunde de gå ut ur arken nu?
Nej.
Vattnet behövde sjunka undan ännu mer.
Men Noa och hans familj hade
mycket att göra inne i arken.
Man skulle ge djuren mat
och ta hand om dem.
Men de måste ha längtat efter
att äntligen få komma ut ur arken-
-och att kunna röra sig fritt och
få känna fast mark under fötterna.
Men de behövde tålamod.
Tänk dig hur familjen sitter där
tillsammans och hur de planerar-
-vad de ska göra när
de får komma ut ur arken.
Men det är inte dags än.
Det går ytterligare 73 dagar.
Nu kan de se en del bergstoppar.
Nu då?
Kunde de gå ut nu?
Noa tittade ut genom ett fönster.
Han valde ut en fågel, en av korparna.
Han släppte ut den,
men den kom hela tiden tillbaka.
Noa satte tillbaka korpen på sin plats
och valde ut en duva i stället.
Den flög i väg och kom tillbaka-
-för den hittade ingen plats där
den kunde slå sig ner.
En vecka senare
släppte han ut den igen.
Och nu kom den tillbaka
med ett olivlöv i näbben.
En vecka senare
släppte Noa ut den igen.
Men den här gången
kom den inte tillbaka.
Vad hände nu?
Vi ska fortsätta med vår bibelläsning,
från kapitel 8 och vers 13.
I Noas 601:a år, på första
dagen i första månaden-
-hade vattnet runnit undan.
Noa lyfte av en del av taket på arken-
-och såg att marken
höll på att torka upp.
Och den 27:e dagen i andra
månaden hade jorden torkat helt.
Då sa Gud till Noa:
Gå ut ur arken, du och din hustru
och dina söner och deras hustrur.
Ta med dig alla de levande varelserna:
de flygande varelserna-
-de vilda och tama djuren
och alla jordens kräldjur-
-så att de kan föröka sig
och bli många på jorden.
Så Noa gick ut ur arken
tillsammans med sina söner-
-sin hustru och sina svärdöttrar.
Och alla levande varelser, kräldjuren,
de flygande varelserna-
-och landdjuren, gick ut
ur arken grupp för grupp.
Sedan byggde Noa ett altare åt Jehova
och tog några av de rena djuren-
-och av de rena flygande varelserna-
-och offrade dem som
brännoffer på altaret.
Och doften var behaglig för Jehova.
Så Jehova sa till sig själv:
Aldrig mer ska jag förbanna
marken på grund av människorna-
-för redan från unga år dras deras
hjärta och sinne till det som är ont-
-och aldrig mer ska
jag utplåna allt levande.
Från och med nu ska sådd
och skörd, köld och hetta-
-sommar och vinter, dag och
natt aldrig upphöra på jorden.
Duvan kom som sagt inte tillbaka,
så Noa tog bort en del av taket.
Nu kunde han se att mycket
av marken hade torkat upp.
Han kanske såg att det var grönt
och att det växte så det knakade.
Det växte på ett sätt som inte hade
varit möjligt före översvämningen-
-då marken hade varit förbannad.
Men Noa, han väntade på
vad Jehova skulle säga.
Och sen kom den, Jehovas uppmaning.
”Gå ut ur arken!”
Äntligen!
Tänk vilken glädje de
måste ha känt den dagen.
De hade varit i arken i 370 dagar.
Tänk dig hur familjen
kommer ut ur arken.
De skrattar.
De andas in frisk luft.
Och de är ivriga att få
komma i gång med sitt nya liv.
Och djuren gick ut.
Och Noa och hans familj kunde se
hur de sprang i väg åt var sitt håll.
En del djur hade blivit deras vänner,
men nu var det dags att ta adjö.
Men det var ett glatt avsked.
Det fanns inga materialiserade änglar,
inga jättar och inga onda människor.
Tänk vad tacksamma de
måste ha varit mot Jehova.
Och Noa visade det direkt.
Han byggde ett altare
åt honom och offrade på det.
Och Jehova visade
att han tyckte om det.
Han lovade Noa och hans familj
att han aldrig mer i historien-
-skulle utplåna allt levande.
Men han gjorde nåt mer.
Han slöt ett förbund
med Noa och hans söner.
Och han gav dem ett tecken,
som vi också kan se.
Vi ska läsa om det här,
och vi kan börja i 1 Mos. 9:8.
Sedan sa Gud till Noa och hans söner:
Nu sluter jag ett förbund med
er och med era avkomlingar-
-och med alla djur som kom ut ur arken-
-fåglarna, de vilda djuren
och de tama djuren-
-ja alla djur på jorden.
Jag sluter alltså ett förbund med er:
Aldrig mer ska allt levande
utplånas i en översvämning-
-och aldrig mer ska en
översvämning ödelägga jorden.
Och Gud tillade:
Det här är tecknet på det förbund
som jag för all framtid sluter med er-
-och alla djur som är hos er:
Jag sätter min regnbåge bland molnen-
-och den ska vara ett tecken
på förbundet mellan mig och jorden.
När jag låter moln
torna upp sig över jorden-
-och regnbågen syns bland molnen-
-ska jag komma ihåg mitt förbund
med er och med alla slags djur-
-och aldrig mer ska en
översvämning utplåna allt levande.
Och regnbågen ska synas bland molnen-
-och när jag ser den ska jag
komma ihåg det eviga förbundet-
-mellan mig och alla
levande varelser på jorden.
Vilket fantastiskt tecken
Jehova visade dem.
Varje gång regnbågen syntes
skulle det bli en påminnelse-
-för både Gud och människor
om det här löftet.
Noa och hans familj
måste ha tappat hakan-
-när de såg alla färgerna
som sträckte sig över himlen.
Violett, indigo, blått, grönt,
gult, orange och rött.
Hela jorden skulle aldrig
översvämmas igen, aldrig mer.
Men det här innebar inte att Jehova
skulle tolerera ondskan för alltid.
Nu ska vi läsa vad
Petrus skrev om det här.
Vi ska läsa från 2 Petr. 2:5.
Han skrev:
Vi lever i en värld som har
många likheter med världen-
-före den stora översvämningen.
Det är mycket våld.
Människor håller på med
alla möjliga saker som Jehova hatar.
De flesta människor är upptagna med
vardagens aktiviteter och bekymmer.
Och de bryr sig inte om
det budskap vi förkunnar-
-trots att det kan rädda dem.
En del är hånfulla och sarkastiska
mot Guds folk och säger:
”Vad hände med löftet om
att han skulle komma?”
”Det är ju inget som har förändrats.”
”Allt är precis som det varit
sedan skapelsens början.”
Men de har helt fel.
Jehova ingrep och tog itu
med ondskan på Noas tid.
Och det är nåt han
kommer att göra igen.
Men precis som då så kommer
trogna människor att räddas.
I Bibeln får vi ett betryggande löfte.
I 2 Petr. 2:9 står det att Jehova vet-
-”hur han ska rädda gudhängivna
människor ur prövningar”-
-”men han håller orättfärdiga
människor i förvar till domens dag”-
-”för att utplåna dem”.
Jehova kommer att göra
jorden till ett paradis-
-precis som hans tanke
var från första början.
Och där kommer det bara
att finnas goda människor.
Det kommer inte att finnas
nån som gör uppror mot Gud.
Och hur kommer det att gå
för de onda andevarelserna?
När vattnet började
stiga på jorden på Noas tid-
-övergav de onda änglarna
sina mänskliga kroppar-
-och återvände till
andevärlden i total vanära.
De här onda andemakterna har fortsatt
ha dåligt inflytande på människor-
-ända fram i vår tid.
Men snart ingriper Jehova igen.
Vad händer då med demonerna och Satan?
De kommer inte längre
att kunna påverka människor.
I Hebr. 11:7 sägs det:
Så det var Noas tro
som fick honom att lyda.
Vad innebar det för
honom och hans familj?
De överlevde.
Noa levde väldigt länge.
Han blev 950 år.
Tänk dig den dag
han får uppstå här på jorden.
Då kommer han att kunna se
fram emot att få leva för evigt.
Vi vill visa samma tro
som Noa och alltid lyda Jehova.
Då kan vi också vandra
med Jehova som hans vän.
Och den vänskapen
kan vi ha kvar för evigt!

Noas tro fick honom att lyda