JW subtitle extractor

Jag spelade i serie A, som är
den högsta basketligan i Italien.
Jag var med i ungdomslandslaget-
-och gick senare
vidare till herrlandslaget.
Bara det att känna att man är bra
på det man gör är en skön känsla.
Och sen tjänar man
också rätt bra inom eliten.
Min mamma och pappa
var Jehovas vittnen.
Och det var min storebror också.
Men jag kände mig ganska splittrad
inombords, om jag ska vara ärlig.
Och den känslan blev mer påtaglig när
jag började ta sanningen mer på allvar-
-när det inte längre
bara var en familjegrej.
Efter ett tag började jag
känna mer för sanningen.
Det blev som en låga inom mig.
Jag kom fram till att jag ville
överlämna mig åt Jehova.
Men jag fortsatte ändå spela basket.
Men jag gav inte Jehova mitt bästa-
-min tid och min energi.
Jag anpassade mitt liv i sanningen
efter min basketkarriär-
-och inte tvärtom.
Jag ursäktade mig med
att ”det här bara är mitt jobb”.
”Jag behöver ju
försörja mig på nåt sätt.”
”Visst, det är en karriär
som slukar mycket tid”-
-”men bara under en kort period, för
sen kan man rätt tidigt gå i pension.”
Det var i alla fall
vad jag intalade mig själv.
Men ju närmare jag kom Jehova,
desto mer splittrad kände jag mig.
Kretstillsyningsmannen som reste
där jag bodde hjälpte mig jättemycket.
Jag hade känt honom sen jag var liten.
Och när vi träffades igen
var det första han frågade mig:
”Är du nöjd med livet?”
Det kan verka som en enkel fråga.
Men den här frågan fick
mig verkligen att börja fundera.
Jag är tacksam mot honom och
hans fru för allt de gjorde för mig.
De var väldigt upptagna.
Men till och med när de var lediga
eller på kvällen efter en lång dag-
-så tog de sig tid för mig.
Sen var det så att jag bytte lag
ibland, och därför flyttade jag en del.
Och då såg han till att
två andra familjer tog hand om mig.
De var självuppoffrande. De gav
av sin tid och energi för min skull-
-utan att nånsin ge mig
dåligt samvete för mina val.
De kom aldrig med pekpinnar
eller sa vad jag skulle göra-
-när det gällde min basketkarriär.
Jag behövde
komma fram till det själv-
-om jag skulle
fortsätta spela eller inte.
Det var deras sätt att leva
som fick mig att tänka om-
-inte att jag blev uppläxad.
Deras exempel, sättet de levde,
prioriteringarna de gjorde-
-och även den glädje de utstrålade-
-det var det som hjälpte mig.
Så man kan säga att det
handlade mer om vad de gjorde-
-och inte så mycket om vad de sa.
Det var det som fick mig att inse-
-vad det var jag verkligen
ville få ut av livet.
Jag började min karriär 1995
och höll på fram till april 2008-
-när jag spelade min sista match.
Så efter det lade
jag basketen på hyllan.
Och det är jag glad för att jag gjorde.
Ibland tänker jag för mig själv
att jag borde ha gjort det tidigare.
Varför väntade jag
så länge med att göra det?
Senare började jag som pionjär
och var det i två och ett halvt år.
Sen fick jag frågan
om jag ville ansöka till Betel.
Så jag gjorde det.
Och till min förvåning blev jag
inbjuden att börja på Betel i Italien-
-där jag tjänade i 5 år.
Några månader efter
att jag hade slutat där-
-fick jag möjlighet att gå
Skolan för kristna förkunnare.
Det var helt underbart.
Att spela basket är fantastiskt.
Det är spännande och roligt
men inte källan till verklig lycka.
Man kan få ett visst mått av
tillfredsställelse i den här världen.
Men allt har också ett pris.
Det tog lång tid för mig att inse det.
Men nu kan jag känna att jag
verkligen ger Jehova mitt bästa.
Och det gör mig lycklig.
Vi tillhör ett lag, ett stort lag,
och vi spelar alla för Jehova.
Målet vi har är underbart.
Och vi kommer
helt säkert att ha framgång.

Samuele Podestà: Jag spelar för ett bättre lag nu