JW subtitle extractor

Min mamma föddes i Bulgarien år 1922.
Och i början på 50-talet flyttade
min familj från Tyskland till USA.
Vi bosatte oss i New York City.
Och det var där som
mamma fick sanningen.
Och det var då som jag öppnade
en bibel för första gången.
Jag slog upp och läste
Uppenbarelseboken, kapitel 21.
Och jag blev så tagen-
-över att det inte ska finnas nån
sorg, sjukdom eller död i framtiden.
När man kommer med i sanningen
vill man också berätta för sin familj.
Jag ville verkligen att de
skulle få veta sanningen-
-att de skulle få reda på att de
kunde slippa förtryck, sjukdom och död.
Hon såg behovet och ville verkligen
ha litteratur på bulgariska.
Hon frågade bröderna i Brooklyn-
-om hon kunde få översätta
lite litteratur till bulgariska.
Och de sa att det var okej.
Så hon satte i gång och
började med några vikblad.
Bulgarien låg bakom järnridån.
Det var ett kommunistland.
Så litteratur som handlade om
Gud och Bibeln var förbjudet.
Så du kunde ju inte bara skicka det.
När litteraturen väl kom så behövde
ju nån ta med sig den in i landet.
Vi var en av familjerna
som erbjöd oss att göra det.
Vi brukade åka till Bulgarien med tåg.
Vi åkte alltid till
Bulgarien på sommaren.
Och vi brukade stanna
två och en halv månad.
Så vi var ju tvungna att
ha väldigt mycket bagage.
Vi gömde litteraturen vi hade
med oss på olika ställen i bagaget.
Det är både svårt och farligt att
resa in i ett land med litteratur-
-som är förbjuden.
En gång visste polisen att
vi hade litteratur med oss.
Mamma såg polisen och förstod att
de skulle söka igenom våra väskor.
Så hon sa åt oss att skynda oss att
plocka upp de stora resväskorna.
Och så tog vi ut litteraturen
som vi hade gömt i dem-
-och flyttade över
till en liten portfölj i stället.
Och det som inte rymdes där,
till exempel större vikblad-
-hängde vi på armen
med våra jackor över.
Jag försökte verkligen
gömma litteraturen.
Och jag var orolig
för att de skulle hitta den.
För om de gjorde det
skulle det inte bli roligt.
Jag visste att det
skulle få konsekvenser.
När polisen gick igenom bagaget
var de verkligen inte försiktiga.
De bara slet och rev i allt.
Så min mamma var
ganska snabb att fråga dem:
”Är det okej om jag viker ihop
det ni har skrynklat till?”
Och de sa ja.
Så vi gick bort till väskan
som polisen redan hade kollat.
I den skyndade vi oss att lägga
vikbladen som vi bar på-
-innan nån hann se nåt.
Och så blir det dags
för min lilla portfölj.
Men då säger en av poliserna:
”Den här är så liten,
så här ryms det ingenting.”
Och så lämnade han den bara vidare.
Polisen som sökte igenom
vårt bagage blev väldigt frustrerad.
För han visste att vi hade litteratur,
men han kunde inte hitta den.
Flera år senare reste mamma
ensam till Bulgarien.
Och då hittade gränspolisen litteratur.
Så de grep henne och
satte henne i fängelse.
Och sen förhörde de henne
nästan varje dag i två veckor-
-om det inte var mer.
Men så småningom ändrade
myndigheterna sig-
-och bestämde att eftersom
hon bodde i ett annat land-
-så skulle de bara utvisa henne.
Mamma är fortfarande lika noggrann
med sina andliga rutiner.
Hon är på mötena och
förbereder sig för mötena.
Hon läser Bibeln.
Och hon anstränger sig för att
dela med sig av sanningen till andra.
Mina andliga rutiner
är livsviktiga för mig.
Och jag vill använda
mina sista krafter-
-till att berätta för andra om
vad som är Jehovas vilja med jorden.

Maria Kaloyanoff: Jag ville dela med mig av sanningen