JW subtitle extractor

Jag kommer från Colombia
och jag har fem systrar.
Mina föräldrar lärde mig
sanningen när jag var liten.
Och vi hade fullt upp.
För pappa var inte
bara med i sanningen.
Sanningen var hans liv.
Och han gjorde allt för att
vi barn skulle känna likadant.
Han var noga med-
-att vi aldrig skulle gå till skolan
utan att ha läst dagens text först.
Det var viktigt.
Inte ens om vi var sena fick vi
gå förrän vi hade läst texten.
Även om vi var en stor familj
var vi alltid på mötena.
Vi tog upp två rader.
Pappa brydde sig
mycket om vännerna.
Han var alltid redo att hjälpa till.
Och både han och mamma
var väldigt gästfria.
Så han brukade bjuda hem dem han
studerade Bibeln med och vännerna.
Jag minns hur han
stängde dörren till köket-
-satte på lite musik
och lagade nåt gott.
Han ville att livet skulle vara roligt
och att vi barn skulle ha kul-
-särskilt när vi var
tillsammans som familj.
Han brukade ge oss det vi
behövde och tyckte om.
På helgerna brukade han ta med oss
ut och gå efter mötet eller tjänsten.
Det var fantastiskt
att ha en sån pappa.
Men en dag förändrades allt.
Jag minns att vi var hemma.
Han skulle parkera
bilen i garaget.
Då kom det några män och hotade
honom och mamma med automatvapen-
-och ville att han skulle kliva ur bilen
så att de kunde kidnappa honom.
Vi hörde nåt som lät.
Vi blev alla rädda och sprang ut.
Och så minns jag
att pappa låg på marken.
Det var några män
som hade skjutit honom.
De hade bara lämnat honom där.
Och jag höll honom i mina armar.
Han togs till sjukhuset, men
några timmar senare så dog han.
Pappas sista ord var:
”Jehova, skydda mina döttrar.”
”Ta hand om mina döttrar
och min lilla gumma.”
Och då menade han mamma.
Mamma var så stark, och hon
hjälpte oss att vara starka.
Och hon fortsatte
med sina andliga rutiner.
Samma vecka som pappa dog-
-skulle min syster Raquel
ha tal på mötet.
Och även fast han hade dött
dagen innan så höll hon sitt tal.
Veckan efter hade vi
sammankomst, och vi var där.
Vi försökte alltid göra
som pappa hade gjort.
Livet blev väldigt tufft.
Men vi såg till att alltid prioritera
Jehova i våra beslut.
Och vi tänkte på hur lojal
pappa alltid hade varit mot Jehova.
Jag försökte bara
fortsätta som vanligt-
-och ansträngde mig för att
hjälpa mina systrar att hålla ihop-
-och tjäna Jehova.
Först så bad jag Jehova ge mig
den frid som övergår allt förstånd.
Men nu när nånting känns jobbigt-
-så ber jag Jehova hjälpa mig att
behålla den frid som han gett mig-
-att det här som är jobbigt
inte ska få ta bort min frid.
Och då känner jag
att Jehova hjälper mig.
Jag tycker
väldigt mycket om mina systrar.
Och jag ser upp till dem-
-eftersom de har varit
lite som extramammor.
Tre av mina systrar bor
fortfarande i Colombia.
Så vi pratar ofta
på telefon eller via Zoom.
Det gör också att de
kan se hur mamma mår.
En del av mina släktingar
är inte vittnen-
-och de ville att några av mina
systrar skulle växa upp hos dem.
Men vi ville inte dela på oss.
Det hade inte pappa velat.
Han ville att vi alla skulle ta oss
till den nya världen-
-och tjäna Jehova tillsammans.
Och vi ville inte att allt han hade
gjort för Jehova, alla ansträngningar-
-skulle vara förgäves bara för att
han inte var hos oss längre.
Vi kunde inte låta det hända.
Pappa lärde mig så många enkla saker
om skapelsen och om Jehova ...
... som gjorde att jag
började älska Jehova.
Jag förstod inte det då-
-men det här var nånting som
skulle hjälpa mig i framtiden.
Och nu tänker jag:
”Ja, pappa finns inte längre”-
-”men han såg till att jag fick
en annan Far, Jehova.”
Och det har hjälpt mig att gå vidare.
Jag tänker på pappas sista ord-
-om Jehova, om oss döttrar
och om mamma.
Så det jag längtar efter
allra mest i paradiset-
-det är att få säga till honom:
”Titta, här är vi, allihopa.”
”Vi klarade det.
Och du hjälpte oss.”

Systrarna Otalora: Med en stark tro klarar man allt