JW subtitle extractor

Under 60-talet blev Sydafrika mer
involverat i krig i närliggande länder.
Så många unga bröder
kallades in till militärtjänst.
Men på grund av sin neutralitet
sattes de i fängelse.
Till en början beordrades bröderna att
bära militärens uniform i fängelset.
Men de vägrade såklart att göra det.
De vägrade ha uniform på sig-
-eftersom de inte ville att nån
skulle tro att de var soldater.
Istället fick de bära blå overaller-
-och kallades därför ”the blue boys”.
Alla visste att ”the blue boys”
var Jehovas vittnen.
Till en början blev bröderna
inlåsta i varsin cell.
Det gjorde det svårt att hålla möten
och tillbe Jehova tillsammans.
En av dem som satt i fängelset då
var David Carikas.
Vi träffades och pratade om vad vi
var med om under den här perioden.
När jag kom till fängelset fick vi inte
prata med varandra överhuvudtaget.
Vi sattes i isoleringscell.
Deras mål var att knäcka vittnena.
De sa det till och med rent ut.
Det fanns 64 celler, 32 på varje sida.
Vi brukade knyta fast tyg
i gallret ovanför dörren-
-så att det blev som en liten
hängmatta vi kunde sitta i.
Och när de hade låst och det var tyst
på avdelningen så hade vi våra möten.
Vi hade offentliga föredrag
och teokratiska skolan.
Vi var tvungna att vara
tysta under mötena-
-och pratade bara precis så högt
att vi kunde höra varandra.
Bröderna som suttit
fängslade före mig-
-hade en stor inverkan
på mig och de andra.
De var såna föredömen.
När bröderna kom ut ur fängelset hade
de en så stark tro och var så lyckliga.
Det var inspirerande
för oss yngre bröder-
-som förberedde oss för fängelset.
Jag hamnade ju i samma fängelse
som du hade suttit i.
Men situationen var lite annorlunda
när jag kom dit.
På helgerna var vi inte inlåsta i våra
celler, utan kunde göra lite vad vi ville.
Så vi drog fram stolar
och uppochnervända hinkar-
-och kunde ofta ha
våra möten tillsammans-
-och till och med sjunga ihop.
Några av bröderna hade
tillverkat egna instrument-
-så vakterna var vana vid
att höra oss sjunga olika sånger.
Det väckte inte
så mycket uppmärksamhet.
Och om vi var försiktiga
under helgen-
-kunde vi till och med ta in
det vi behövde för att hålla-
-kretssammankomster
och områdessammankomster.
Kollar man på den här bilden-
-så kan man se att bröderna
klätt ut sig och spelar upp dramat.
Vi hade det vid sex på morgonen-
-för vi ville inte att vakterna
skulle upptäcka det här.
Bröderna älskade dramerna.
De kunde verkligen leva sig in
i de här skildringarna.
Det är fantastiskt att Jehova såg till
att vi fick den andliga mat vi behövde-
-till och med i fängelset.
Ja.
Oavsett om vi hade tillåtelse
att ha våra möten eller inte-
-skulle vi aldrig sluta med dem.
Det som gav oss styrka att hålla ut var
den andliga maten vi hade tillgång till-
-och den uppmuntran
vi fick av varandra.
Så vi ansträngde oss verkligen
för att hålla igång våra möten-
-och för att hålla minneshögtiden.
När jag sattes i fängelse
så sa vi till de ansvariga:
”Snälla, låt oss få
hålla minneshögtiden.”
Men de sa tvärnej.
Då ställde vi in oss på
att hålla den ändå-
-samtidigt som vi
fortsatte att fråga om det.
Sen kom dagen för minneshögtiden,
det var en tisdag.
Då låste de upp våra celler
och sa åt oss att gå och duscha.
Vi fick vanligtvis inte duscha.
Och så sa de bara:
”Gör er i ordning för ert möte
som ni ska ha ikväll.”
Och sen runt sjutiden kunde vi
hålla minneshögtiden i kapellet där.
Vi var omkring 125 personer.
Och när vi började sjunga
i det lilla kapellet ...
Det ljudet var öronbedövande.
Och nästan alla av oss var tårögda.
Och sen när vi gick ut
efter minneshögtiden-
-så såg vi hur fullmånen gick upp i öst
över Sydafrikas militärhögkvarter.
Det var en sån seger.
Om Jehova vill att vi ska hålla
minneshögtiden så kan ingen hindra det.
Det var den mest minnesvärda
minneshögtiden i mitt liv.
Ja, det kan jag tänka mig.
Våra möten i fängelset
hjälpte mig att förstå att-
-även om mötena är en möjlighet
för oss att ge nåt till Jehova-
-så är de framför allt
hans gåva till oss.
Och mötena drar oss närmare
varandra på ett speciellt sätt.
Ja, vi behöver verkligen den
styrka som vi får av mötena.
Det vi var med om har ökat
min uppskattning för mötena.
De är inget man vill ta lätt på
eller stanna hemma ifrån.
Om man bara kan så vill man
ju verkligen vara med fysiskt.
Där får vi höra våra bröder och
systrar ge uttryck för sin tro-
-och vi får själva göra detsamma.
Det är så uppmuntrande och
nåt som är helt nödvändigt för oss.
Vi är mer än bara en grupp
som lär oss samma saker.
Vi är en andlig familj, och Jehova vet
att vi behöver komma tillsammans.
Och som Paulus skrev är det här
viktigare ”ju närmare dagen vi kommer”.

”The blue boys” uppskattade att samlas för tillbedjan