JW subtitle extractor

Jag hade en helt normal uppväxt
med kärleksfulla föräldrar.
Men jag kände mig inte hel.
Det var nåt som saknades.
Jag kände mig inte lycklig.
Som barn älskade jag verkligen musik.
Jag började sjunga i en kör,
och jag var med i många tävlingar.
När jag sjöng så
kände jag mig speciell.
Så jag började tänka att:
”Nu måste jag lyckas med det här.
Jag måste bli en känd sångare.”
”Annars kommer jag aldrig
känna mig nöjd med livet.”
När jag blev lite äldre så
började jag känna mig nedstämd.
Och den känslan hängde kvar.
Jag tog kontakt med vården och
fick veta att jag led av depression.
Musiken blev verkligen mitt allt.
Jag blev som besatt av den.
Jag fortsatte att ta sånglektioner.
Och min lärare tyckte att jag
skulle söka till en framstående skola-
-Victorian College of the Arts.
Jag fick möjligheten att
sjunga opera på några små teatrar.
Och det var väldigt kul.
Och jag tog min examen inom opera.
Men även efter det så kände
jag fortfarande att nånting saknades.
Jag som hade varit så övertygad om att-
-bara jag blev känd så skulle allt
kännas bättre, men så blev det inte så.
Vid den här tiden gjorde jag
en audition för operaföretaget-
-Opera Australia.
Det är dit alla vill nå.
Och jag kom in.
Jag fick resa runt i världen.
Jag var till exempel i
Schweiz, Grekland, Hongkong.
Men i den vevan så började jag få
problem med tvångssyndrom, OCD.
Jag hade svårt att tänka klart.
Jag älskade att sjunga, men
samtidigt var det som att nåt saknades.
Jag letade efter nånting,
men jag visste inte vad det var.
Till slut kände jag att jag
inte kunde hantera det längre.
Så jag lämnade operan och det livet.
Jag kände att livet hade förlorat all
mening. Min självkänsla var i botten.
Jag hade inte lust att göra nånting.
Jag bara åt och drack.
I princip höll jag mig bara vid liv.
Och så här höll det på
i ungefär tio år.
Jehovas vittnen hade lämnat
tidskrifter till oss genom åren.
Och jag brukade kika i dem.
Det jag läste började påverka mig.
När jag var liten så
studerade pappa Bibeln.
Jag fick lära mig att
vi kan få leva för evigt-
-och att Jehova verkligen älskar oss.
Och det jag fick lära mig då
var ju det jag hade behövt i mitt liv.
Men det förstod jag inte då.
Men så en dag så slog det mig.
Jag satt där hemma
i min fåtölj och tänkte att:
”Domenic, du måste gå på ett möte.”
Jag visste var Rikets salen låg.
Men det kändes skrämmande
att gå på ett möte.
Så jag bad till Jehova:
”Låt inte min psykiska ohälsa
hindra mig från att lära känna dig.”
Och inte så lång tid efter det,
så bestämde jag mig.
Jag bara gjorde det, jag gick dit.
Och när jag väl var där, då tänkte jag:
”Vad har jag väntat på?”
”Varför var jag så orolig?
Jag känner mig så hemma här.”
Och sen kändes det
bara bättre och bättre.
Jag döpte mig 2020, och det
var den bästa dagen i mitt liv.
Jag hade ju tidigare känt
att det saknades nånting i mitt liv.
Men nu vet jag ju vad det var:
det var sanningen, det var Jehova.
Nu har jag lärt mig
att leva med min OCD.
Jag kan fortfarande ha
dåliga dagar och känna mig orolig.
Men då försöker jag tänka på att
jag har många bröder och systrar-
-i församlingen som älskar mig.
Och framför allt så har jag Jehova.
Det hjälper mig att komma ur de här
jobbiga tankemönstren lite snabbare.
När jag engagerar mig mer i
tjänsten så tänker jag mer på andra-
-och mindre på mig själv
och mina egna problem.
Medicin och samtalsterapi
hjälper mig i viss mån, absolut.
Medicinen, till exempel, hjälper mig
att känna mig lite lugnare.
Men den har ju sina begränsningar.
Den kan inte hjälpa mig
med andra viktiga saker.
Medicinen kan till exempel inte
ge mig ett hopp för framtiden.
Jag trodde aldrig att jag
skulle kunna må så här bra.
Och det är helt och hållet
tack vare Jehova.
Jag vet det, för att när jag
försökte bli lycklig på egen hand-
-så saknade jag alltid nåt.
Men nu har jag hittat det.
Och nu kan jag för första gången
njuta fullt ut av att sjunga.

Domenic Alessia: Positiv framtidssyn trots psykisk ohälsa