JW subtitle extractor

Välkomna till JW Broadcasting.
Den 14 mars 2026 blev
eleverna i den 159:e gileadklassen-
-klara med sin fem
månader långa utbildning.
Avslutningsprogrammet hjälper
eleverna att hantera förändringar i livet-
-och ta emot nya uppdrag.
Och de bibliska principer eleverna
fick del av kan även vi ha nytta av-
-när vi behöver
hantera olika förändringar.
Så håll utkik efter andliga lärdomar du
kan tillämpa från det här programmet.
Vi vill börja med att säga varmt
välkomna till alla som tittar på-
-eller lyssnar på, det här programmet.
Vi vill såklart välkomna er elever,
som har arbetat hårt nu i fem månader.
Vi förstår att ni börjar närma er gränsen
för hur mycket information ni kan ta in.
Så vi är glada att ni bara får njuta idag.
Vi vill också välkomna era familjer
och vänner, alla som är här på plats-
-och, såklart, alla tusentals
som är uppkopplade jorden runt.
Ja, kan ni fatta det här?
Till slut är dagen för er avslutning här.
Och ni har såklart sett fram emot
den här dagen länge. Det vet vi.
Så snart ska ni bege er till era uppdrag-
-och tillämpa alla de fina lärdomar som ni
fått med er under de här fem månaderna.
Ni kommer att få samarbeta
med era bröder och systrar-
-och känna glädje och frid.
Men gör det ordet,
”frid”, dig lite nervös?
Du kanske ska till en ny plats och undrar:
”Kommer jag komma överens
med andra? Kommer vi ha frid?”
Eller så kanske du ska återvända
till samma plats och undrar:
”Kommer alla ha koll på mig nu och
se om Gilead har gjort mig bättre?”
Det är helt rimliga funderingar.
Så med tanke på det är temat
för det här talet ”Skapa frid”.
Vi kan börja med att konstatera att
det är inte alltid lätt att skapa frid.
Och det här var nåt
som Jesus visste också.
Vi kan ta fram våra biblar
och slå upp Matteus kapitel 5.
Och lägg märke till scenen han
målar upp här och hans poäng.
Så Matt. 5:23, 24.
Här säger han till sina lärjungar:
”Så om du kommer
till altaret för att offra”-
-”och kommer på att din
broder har något emot dig”-
-”måste du lämna offergåvan
framför altaret och genast gå i väg”-
-”och försonas med honom.”
”Sedan kan du gå tillbaka
och bära fram din offergåva.”
Man kan tänka sig att för
de som lyssnade på Jesus-
-måste det här nästan ha låtit omöjligt.
Bara föreställ dig det han sa.
Du ska lämna offret vid altaret, och sen
ska du gå in i staden mitt under högtiden-
-in i folkvimlet med
hundratusentals människor.
Och där ska du leta upp den här personen,
som du dessutom vet har nåt emot dig.
Sen ska du försonas med honom
och ta dig tillbaka till templet-
-och bära fram din offergåva.
Ja, när Jesus målade upp den
här scenen visade han tydligt-
-att det är inte alltid
lätt att skapa frid.
Vi kan fundera på några frågor
i det här sammanhanget.
Varför kan det vara svårt att skapa frid?
Och hur kan vi göra det fast det är svårt?
För att besvara de frågorna
ska vi ta upp tre vanliga rädslor-
-när det gäller att skapa frid.
Och vi ska se på exemplet
med Abraham, eller Abram-
-och se vad som hjälpte honom och
motiverade honom att skapa frid med Lot-
-när deras fridsamma förhållande hotades.
Vi börjar med den första rädslan:
rädslan att verka svag.
Många av oss kämpar med
osäkerhet och dålig självkänsla.
Och då skulle en naturlig reaktion kunna
vara att man går in så mycket för att-
-verka duktig inför andra att
man faktiskt trycker ner dem.
Och plötsligt har man förstört friden.
Så om vi nu tänker på Abraham.
Var den här rädslan nåt
som påverkade honom?
Vi kan slå upp 1 Moseboken, kapitel 13.
Här kan vi läsa om att Abrahams och Lots
boskapsherdar grälade om landområden.
Och det verkar som att Abraham förstod
att det här kunde leda till problem.
Så lägg märke till vad han
gör här, i 1 Mos. 13:8, 9:
Kapitel 13, vers 8 och 9. Det står:
”Då sa Abram till Lot: ’Inte ska
väl vi eller våra herdar gräla’”-
-”för vi är ju bröder.”
”Ligger inte hela landet öppet
för dig? Vi kan väl dela på oss?”
”Om du går åt vänster,
så går jag åt höger”-
-”men om du går åt höger,
så går jag åt vänster.”
Wow! Abraham ödmjukade
sig inför Lot i förebyggande syfte.
Han gjorde sig själv liten i Lots ögon.
Han kunde ju ha försökt hävda sig själv
och tryckt ner Lot istället och sagt:
”Hallå! Vem är det som
följt med vem egentligen?”
”Du har följt med mig.”
”Det var jag som fick det här uppdraget.
Det var inte du som skickades hit.”
Ja, det hade säkert fått effekt.
Men effekten hade inte varit frid.
Men Abraham gjorde inte så.
Han kunde såklart känna samma
osäkerhet som vi idag kan göra.
Men han var ändå villig att
ge med sig och göra sig själv liten.
Vad var det som motiverade
Abraham att göra det här?
Jo, det var att han var mer intresserad
av hur Jehova såg på honom-
-än hur människor såg på honom.
Abraham brydde sig inte om
var i det utlovade landet han var-
-så länge han var i det utlovade landet.
Bara det övertygade honom om
att han hade Jehovas godkännande.
Och visst var det Jesus
poäng där i Matt. 5:23, 24?
Tänk på vad det var han sa-
-att den som hade försonats
med sin broder skulle göra sen.
Gå tillbaka!
”Gå tillbaka till altaret och
bär fram ditt offer till Jehova.”
Och det var viktigare för Abraham
än nåt annat: frid med Jehova.
Så vad är det första som
vi alla kan lära oss av Abraham?
Vi kan vara rädda att vi ska verka svaga-
-eller rädda att andra inte ska lägga
märke till vår erfarenhet, vår ställning-
-eller den utbildning vi fått vid Gilead.
Och den här rädslan
är grundad i osäkerhet.
En osäkerhet som
riskerar att störa friden.
Men vi kan övervinna den här
rädslan om vi, precis som Abraham-
-är nöjda med den största
förmån en människa kan ha:
Jehovas godkännande. Hans välsignelse.
Allt utöver det, som uppgifter
och annat, är bara en bonus.
Så Abraham var ju väldigt ödmjuk
och generös mot Lot, eller hur?
Och han tänkte kanske att
Lot skulle vara likadan tillbaka.
Det vore väl fint.
Och det för oss till vår andra rädsla:
rädslan att bli utnyttjad.
Vi kanske är i en situation där vi och
nån annan tycker olika om en viss sak.
Och så ger vi med oss för fridens skull.
Men så blir vi rädda att den
andre ska utnyttja vår ödmjukhet.
Vad gjorde Abraham?
Vi kan fortsätta läsa där i
1 Moseboken, kapitel 13, från vers 10.
Tidigare läste vi att Abraham var ödmjuk
och snäll mot Lot och försökte skapa frid.
Och så läser vi från vers 10:
”Då lyfte Lot blicken och
såg att hela Jordanslätten”-
-”ända till Soar var vattenrik”-
-”(det var innan Jehova
ödelade Sodom och Gomorra)”-
-”precis som Jehovas trädgård
och som Egyptens land.”
Och vad gjorde han?
”Då valde Lot hela Jordanslätten
och flyttade sitt läger österut.”
”De gick alltså skilda vägar.”
”Abram bodde i Kanaan, men Lot bodde i
närheten av städerna på Jordanslätten.”
Men var det verkligen så att Lot
utnyttjade Abrahams ödmjukhet här?
Faktum är att vi vet inte.
Vi känner helt enkelt inte till alla
detaljer om den här situationen.
Och dagens huvudtal kommer faktiskt att gå
in lite mer på just det här. Så häng kvar.
Men om det var så att Lots val
faktiskt överraskade Abraham-
-och kanske irriterade honom,
så hade han ju kunnat tänka:
”Nej, men vänta lite! Det här
med ödmjukhet funkar ju inte.”
”Jag får ju inte som jag vill nu.
Jag måste vara hårdare mot Lot.”
Så hade han kunnat tänka.
Men var det så Abraham tänkte?
Nej.
Lägg märke till där i slutet av
vers 11 och början av vers 12.
Det enda det står är:
”De gick alltså skilda vägar.
Abram bodde i Kanaan.”
Han protesterade inte.
Han började inte argumentera
eller hävda att det här var orättvist.
Nej, Abrahams ödmjukhet var genuin.
Det var inte nån sorts taktik för
att längre fram få som han ville.
Så för Abraham var verklig frid
viktigare än hans egna önskningar.
Ser vi vad vi kan lära oss
av Abraham i det här avseendet?
Vi kan vara rädda att andra
ska utnyttja vår ödmjukhet-
-kanske att de ska ta åt sig
äran för nåt vi har gjort-
-eller få en uppgift som vi hade velat ha.
Och det här kan få oss att tänka att
det inte funkar att vara ödmjuk och snäll-
-att det inte är värt det.
Och det skulle förstöra friden.
Så låt dig inte styras av den rädslan.
Gör istället som Abraham.
Lita på att det alltid är rätt att
försöka skapa frid på Jehovas sätt-
-även om det verkar
som att det inte funkar.
När vi gör det kanske
vi inte alltid får som vi vill.
Men vi får det viktigaste av allt:
Jehovas godkännande. Frid med Gud.
Så småningom slog Lots
beslut tillbaka mot honom själv.
Hur reagerade Abraham då?
Skulle han förlåta och glömma?
Eller skulle rädsla hindra honom
från att släppa det som hade hänt?
Svaret på den frågan får
vi i slutet av programmet.
Nu har det blivit dags
för The Inside Story.
Det här är ett inslag
under våra gileadavslutningar-
-som vi alla verkligen uppskattar.
Och det här är ett väldigt bra tillfälle
för alla som har missionärsandan-
-att fundera lite på hur man
skulle kunna utöka sin tjänst-
-och hjälpa till där det är stort behov.
Vi lämnar över ordet
till broder Jeremy Clark-
-som ska ge oss The Inside Story.
Välkomna till The Inside Story.
I Matt. 5:6 säger Jesus att
de som hungrar efter det som är rätt-
-är lyckliga eftersom de
får sina andliga behov fyllda.
Hur ser Jehova till att de som är unga
får sina andliga behov fyllda?
Han har gett dem föräldrar.
Men tänk om föräldrarna
inte tjänar Jehova.
Hur hjälper han dem då?
På Bibelns tid använde Jehova
äldre och andligt mogna.
Vi kan ta ett exempel:
Prästen Jehojada hjälpte kungen Jehoas,
och Sakarja gav råd till kung Ussia.
I det här avsnittet av The Inside Story-
-kommer några elever berätta hur deras
andliga behov blev fyllda när de var unga-
-och hur det hjälpte dem
att utöka sin tjänst för Jehova-
-och få ett lyckligt och spännande liv.
Vi drar igång och
välkomnar in vårt första par-
-Antron och Rebeca Carraway från USA.
Välkomna, Antron och Rebeca.
Ni har ju tjänat i USA i några år nu.
Men vi skulle vilja veta lite mer
om er bakgrund och uppväxt.
–Kan ni berätta?
–Absolut.
Jag är född och uppvuxen i South Carolina.
Och jag fick lära mig sanningen
från mina föräldrar.
Pappa var ett fint exempel
på hur man ska behandla andra.
Och mamma fanns alltid där för mig-
-och hjälpte mig att sätta upp
andliga mål och nå dem.
Sen fanns det ju också olika bröder
i församlingen som hjälpte mig.
Jag kommer ihåg att en broder
erbjöd sig att studera Ordspråksboken-
-med mig och min kusin.
Varför Ordspråksboken?
Ja, jag var ju tonåring då.
Och eftersom att Ordspråksboken
är en så praktisk bok tänkte han nog-
-att det skulle hjälpa oss att inse vilken
nytta man faktiskt kan ha av Bibeln.
Det var en annan broder som
också påverkade mig väldigt mycket.
Vi var i samma församling.
Sen var han på Betel några år.
Men sen kom han tillbaka,
och då sa han till mig:
”Jag tror verkligen du skulle
tycka om att vara på Betel.”
Så då började jag tänka i de banorna.
Han tyckte också jag skulle lära mig
ett annat språk, så jag försökte göra det.
Så check på språk och Betel!
Och vad fint att de
brydde sig så mycket om dig.
Rebeca, är du också uppvuxen i sanningen?
Ja, det stämmer.
Jag växte upp i Spanien,
och vi bodde väldigt nära Betel.
Så när jag växte upp så hade vi ofta
beteliter hemma hos oss på mat.
Hur skulle du säga att du påverkades av
att ni ofta hade beteliter hemma hos er?
Jag förstod ju att de inte
hade så mycket materiellt sett.
Men de saknade aldrig nåt.
Det var så tydligt för mig att Jehova
tog hand om dem på alla sätt.
Och de var alltid så glada.
De hade alltid ett leende på läpparna.
Och det påverkade mig verkligen.
Så det gjorde att jag ville
uppleva samma glädje som de.
Vad fint.
Och hjälpte dina föräldrar
dig på nåt annat sätt?
Ja, absolut.
Jag minns att pappa brukade be tillsammans
med mig och mina två systrar varje kväll.
Men förutom att han bad så ville han också
lyssna på oss när vi bad till Jehova.
Jag tror det var ett sätt för honom att
ta reda på hur verklig Jehova var för oss.
Och jag kommer ihåg
att mamma uppmuntrade oss-
-att umgås så mycket som möjligt
med pionjärerna i församlingen.
Så det gjorde vi.
Och det hjälpte oss att börja älska
tjänsten redan när vi var väldigt unga.
Det låter som att ni fick väldigt bra
förutsättningar tack vare era föräldrar.
Det måste ha hjälpt er att förbereda er
för nya uppgifter i Jehovas tjänst.
Dök det upp några såna möjligheter för er?
Ja, faktiskt. När Antron och jag började
dejta så var han på Betel i New York.
Men sen så fick han ett nytt förordnande:
att tjäna på Betel i Uganda.
Uganda?
Ja, jag var också väldigt överraskad
över den här uppgiften.
Men samtidigt var jag väldigt glad.
Rebeca och jag fortsatte dejta,
och sen gifte vi oss i Madrid.
Och några dagar efter bröllopet-
-så flyttade Rebeca med mig
ner till Betel i Uganda.
Där är ni! Är det i Uganda?
Ja, precis, på Betel.
Hur var det att vara där?
Det var en erfarenhet
som vi aldrig kommer glömma.
Men jag måste erkänna
att det inte var så lätt-
-att göra så många
förändringar i livet samtidigt.
Jag skulle vänja mig vid
att vara gift och vara på Betel.
Men så var det också
en ny kultur, ett nytt språk-
-ny mat och även ett nytt sätt att tänka.
Man lär sig väldigt mycket om sig själv,
hur man själv tänker och hur andra tänker.
Och man växer med erfarenheten.
Då hade du säkert nytta av det du hade
läst när du var yngre i Ordspråksboken.
Absolut. Till exempel läste vi
Ords. 19:11 på en lektion-
-där det står att det är vackert
att man överser med ett felsteg.
När man tittar sig omkring i naturen
så finns det ju otroligt mycket vackert.
Och ändå säger Skaparen
att när vi förlåter varandra-
-så är det nånting vackert.
Och det slog oss att det var
precis så vännerna i Uganda var.
Vi gjorde saker
som kunde ha förolämpat dem.
Men de gjorde ingen grej av det-
-utan fortsatte vara vackra
och ha överseende med oss.
Ja, och vännerna i Uganda
blev verkligen som vår familj.
Vi märkte att när vi visade
att vi älskade vännerna-
-så visade de samma kärlek tillbaka.
Och det märktes extra tydligt
när vi ibland hade hemlängtan.
Några som betydde speciellt mycket
för oss var ett missionärspar.
De var verkligen
uppmärksamma på hur vi mådde.
Och de lade ner tid på oss
och hjälpte och uppmuntrade oss.
Och när vi kände deras kärlek-
-så förstod vi att det var
Jehovas sätt att visa sin kärlek till oss.
Hur länge var ni i Uganda?
Vi var där i 10 år.
Var det jobbigt att lämna?
Ja, det var det.
Det var väldigt jobbigt.
Vi grät faktiskt jättemycket.
Inte bara det, vi fulgrät.
Ja.
Men vi fortsätter att hålla
kontakten med våra vänner där-
-speciellt med systrarna
som jag kom extra nära.
De hade ett speciellt sätt att få oss att
känna att vi inte var några främlingar.
Innan vi åkte fick vi faktiskt
en get och en liten bit land-
-ifall vi skulle komma tillbaka.
Fantastiskt.
Ni har fått stor nytta av den
uppfostran ni fått av era föräldrar.
Och ni har kunnat hjälpa många
att fylla sitt andliga behov.
Och det är ni redo att fortsätta göra.
Tack för att ni kom hit,
Antron och Rebeca.
En del i klassen har bara haft en
förälder som hjälpt dem in i sanningen.
En av dem är syster Jiahui Lin
från Taiwan. Välkommen in.
–Välkommen, Jiahui.
–Tack.
Kan inte du också
berätta lite om din bakgrund?
Absolut. Jag är född
och uppvuxen i Taiwan.
Och jag var tio år när min mamma
fick sanningen och döpte sig.
Ja, fint. Och hur är det med din pappa?
Han är inget vittne än, men han tycker
om sanningen och är väldigt stöttande.
Så det var min mamma som
hjälpte mig och min lillebror-
-att börja älska Jehova och tjänsten.
Är det här du, din mamma och din bror?
Ja, på Rikets sal.
Vilken fin bild. Vad gjorde din mamma
för att du skulle börja älska Jehova?
Hon började som pionjär
samtidigt som hon jobbade heltid-
-och tog hand om oss två barn.
Men hon var inte bara pionjär för
att vara pionjär, utan hon älskade det.
Jag kommer ihåg hennes leende.
När hon kom hem från
tjänsten var hon alltid så glad.
Hon såg så lycklig ut när hon berättade
om allt roligt som hade hänt under dagen.
Är det alltid lätt att få prata
med människor där på distriktet?
Nja, en del är ju mer intresserade
av att tjäna pengar eller göra karriär-
-och är kanske inte så intresserad
av Bibeln eller har tid för den.
Men mamma lyckades ändå
alltid hitta intresserade människor.
Och jag tror det har
att göra med att hon är så glad-
-och att hon verkligen älskar människor.
Och jag kommer ihåg att hon var
väldigt duktig på att använda frågorna-
-i inledningen till Nya världens
översättning för att sätta igång samtal.
Det låter som att hon var
”brinnande i anden”.
Men en följdfråga: Hur går det
då för vännerna i tjänsten-
-när människor är så inriktade
på karriär och pengar?
Det går faktiskt väldigt bra.
Om ni vill så kan vi titta på
en video som handlar om det.
Okej, vi tittar.
Ilha Formosa, ”den vackra ön”.
Taiwan, som ligger i Stilla havet-
-är verkligen en vacker plats
med höga berg och fina stränder.
Men som på alla andra platser i världen
så är det finaste i Taiwan människorna.
Stanley Jones, en broder som
hade gått den åttonde gileadklassen-
-besökte Taiwan år 1948.
Han reste tvärs över ön för att vara med
på en sammankomst där 300 blev döpta.
Det arbete som utfördes på
den tiden har lett till att vi idag-
-är över 11 000 förkunnare i Taiwan.
Taiwan är också ett av
världens mest tätbefolkade länder.
I huvudstaden, Taipei, bor mer
än två miljoner människor.
Om man vill tjäna mycket pengar-
-så är det inte svårt att
hitta bra möjligheter till det här.
Men våra bröder och systrar
gör som de tidiga missionärerna-
-och fokuserar istället helt på tjänsten.
Mina föräldrar bråkade ofta om pengar.
Så jag bestämde mig för att när jag
blev stor skulle jag tjäna mycket pengar.
Jag tänkte att det var det som
skulle göra min familj nöjd och lycklig.
Men när jag var 17
så började jag studera Bibeln-
-och fick lära mig att Jehova
skulle ge oss ett liv i ett paradis-
-och att det som verkligen
gör en lycklig är att vara nöjd.
Jag döpte mig 1999, och efter
att Yi Hong och jag hade gift oss-
-satte vi upp som mål
att flytta och bli pionjärer.
Men samtidigt kämpade min pappa
fortfarande med sviterna efter en stroke.
Så tiden gick, och jag började
gilla mitt jobb mer och mer.
Jag kände mig duktig på det
och att jag hade lyckats.
Men ibland undrade jag
om jag bara ursäktade mig-
-och sa att jag gjorde det
för familjens skull-
-när det egentligen handlade om att jag
gillade jobbet och att ha det bekvämt.
Men vi blev så uppmuntrade när vi
hörde om vänner som utökade sin tjänst-
-eller som gick SKE,
och det fick oss att tänka:
”Kan vi göra nånting
för att förenkla vårt liv?”
Längre fram dog pappa.
Och vi insåg att nu hade vi plötsligt
en möjlighet att göra mer för Jehova.
Men då behövde vi förenkla våra liv.
Så vi sa upp oss från våra jobb-
-och flyttade till en plats där det var
större behov och började som pionjärer.
När jag berättade för min chef att jag
ville säga upp mig, så blev han inte glad.
Han trodde mig inte och frågade:
”Yi Hong, har du blivit galen?”
”Har du verkligen tänkt igenom det här?”
”Och din framtid då, hur ska
du ta hand om din familj?”
Men jag hade bestämt mig.
Jehova har verkligen välsignat oss.
Det tog inte lång tid innan
jag började älska det här livet.
Vi har kunnat umgås mycket
med vännerna i församlingen.
Och vi har också fått
studera Bibeln med många-
-och sett hur de har
kommit närmare Jehova.
Satans värld skapar en illusion.
Den verkar erbjuda saker
som gör en lycklig.
Men det som egentligen gör en lycklig
är att ha ett bra förhållande till Jehova.
Vi kan få ett evigt liv i ett paradis
och få tjäna Jehova för alltid.
Jag önskar verkligen att jag
hade vågat förenkla livet tidigare-
-och göra mer för Jehova.
Det tog lite tid, men till slut
förstod jag att det som står-
-i Ords. 10:22 stämmer: att ”det är
Jehovas välsignelse som gör livet rikt”.
Missionärerna som kom
till Taiwan lade en bra grund.
Och många bröder och systrar
har påverkats av deras fina exempel-
-och gör allt de kan
i tjänsten för Jehova.
Vad fint att se att de gör så mycket för
att hjälpa andra att lära känna Jehova.
Ja.
Men förutom din mamma, är det nån
annan som varit ett andligt stöd för dig?
Ja, när jag blev äldre så hade jag en
period när jag inte var så andligt stark.
Jag brukade missa möten.
Men i min församling
så fanns det ett missionärspar.
Och de började lägga märke till det här.
Så när jag missade ett möte-
-brukade systern höra av sig
till mig och fråga hur det var.
Är det dem vi ser på bilden här
med din mamma och bror?
–Precis.
–Gick de också Gilead?
Ja, de är faktiskt med
i videon ”Till jordens ändar”.
Det var så roligt att vara med dem.
Men sen blev de förordnade till
en annan stad, och jag blev så ledsen.
Men Jehova såg till
att jag fick en annan vän-
-en japansk syster som flyttade
till Taiwan för att hjälpa till.
Hon brukade boka tjänst med mig.
Och så gjorde vi alla
möjliga former av tjänst.
Ja, vad fint av henne.
Hjälpte hon dig på
några andra sätt också?
Ja.
När den första Ungdomar frågar-videon kom-
-som hette
”Hur kan jag få verkliga vänner?”-
-bjöd hon hem mig till sig så att
vi kunde titta på den tillsammans.
Och när vi satt där och tittade-
-och jag såg hur den här
pionjärsystern hjälpte den unga tjejen-
-då gick det upp för mig att den japanska
systern hjälpte mig på samma sätt.
Fram till dess så hade jag
tyckt att sanningen var logisk.
Jag visste att det var sant.
Men det var efter att jag hade
fått uppleva den här systerns kärlek-
-och att hon brydde sig om mig
som jag förstod att Jehova älskade mig.
Och det fick mig att vilja
lära känna honom bättre som en vän.
Vad bra.
Så nu hade din mamma och andra hjälpt dig.
Hur påverkade det dina andliga framsteg?
Jag började som reguljär pionjär.
Och senare bytte jag
till en engelsk församling.
Det är så roligt att få hjälpa andra
att förstå att Jehova älskar dem.
Många har flyttat till
Taiwan för att hjälpa till.
Och det är så uppmuntrande att
se den här självuppoffrande andan-
-att vänner från hela världen är så
villiga att göra allt de kan för Jehova.
Ja, det är fantastiskt att få hjälpa
andra att lära känna Jehova-
-och få vara med och
hjälpa dem in i sanningen.
Tack, Jiahui! Vi ber att Jehova ska
välsigna dig och alla vänner i Taiwan.
Vi har verkligen uppskattat
att få höra om ditt liv.
Tack.
Många av våra vänner
har kanske inte haft nån förälder-
-som kunde undervisa dem om Jehova.
Så vem hjälpte dem?
Nu ska vi få träffa Doug Terrell från USA.
Välkommen, Doug.
Hur gick det till när du
började lära känna Jehova?
När jag var runt 18 år gammal
så var mitt liv faktiskt ganska rörigt.
På vilket sätt?
Min mamma gjorde ett fantastiskt jobb
med att uppfostra mig och mina syskon-
-även om hon inte var ett Jehovas vittne.
Men tyvärr fattade jag många dåliga beslut
och började umgås med fel sorts människor.
Jag var väldigt arg,
deprimerad och orolig.
Det blev så pass illa att min mamma
fick ta ett allvarligt snack med mig.
Under den tiden
så besökte jag olika kyrkor-
-för jag ville verkligen
lära mig mer om Gud.
Så jag gick till katolska kyrkan,
pingstkyrkan och metodistkyrkan.
Okej, och vad tyckte du?
Alltså, ingenting
kändes äkta eller genuint.
Jag blev inte berörd av det.
Så efter mamma hade haft
det här allvarliga snacket med mig-
-så kommer jag ihåg
att jag gick ner på knä.
Och gråtandes så bad jag en lång bön
till Gud att han skulle visa vem han är-
-och hjälpa mig hitta
svar på alla mina frågor.
Vilken typ av frågor kunde det vara?
Jag ville veta om Gud har ett namn-
-varför goda människor
råkar ut för dåliga saker-
-och varför det är så mycket
hyckleri inom religionen.
Och det är ju så många
som vill ha svar på just de frågorna.
Vad hände sen?
Två veckor efter den här bönen
så kom det Jehovas vittnen hem till oss-
-och knackade på, och vi
brukade aldrig öppna för dem.
Okej. Varför öppnade du
den här gången då?
Ja, den här gången var det annorlunda.
Det var två systrar, och en av dem
var en lärare jag hade haft i skolan.
Jag kom ihåg hur snäll
och trevlig hon alltid var.
Så när jag såg att det var hon
så öppnade jag dörren.
Och då ställde hon en av de frågorna
jag hade funderat på:
”Visste du att Gud har ett namn?”
Och sen visade hon Ps. 83:18.
Senare läste hon också 1 Joh. 5:19-
-där det står att
”hela världen är i den ondes våld”.
Och efter det så kände jag
en sån enorm glädje-
-som jag aldrig tidigare hade känt.
Vad fint.
Och var det nån mer än hon som
hjälpte dig att lära dig mer om Bibeln-
-och gå framåt andligen?
Ja, efter det här samtalet
så började jag studera Bibeln.
Senare åkte jag till Atlanta.
Och där träffade jag brodern
som sen blev min bästa vän.
Ja, berätta om honom.
Runt den här tiden så hade jag
studerat i ungefär ett år-
-men behövde hjälp
att tillämpa det jag lärde mig.
Den här brodern hjälpte mig att göra det.
Han var en duktig pionjär,
och han tog sig verkligen an mig.
Så därför bestämde jag mig
för att flytta till Atlanta-
-så att han kunde
fortsätta studera med mig.
Och vi bodde faktiskt
tillsammans i sju år.
Wow, vilken fin och omtänksam broder som
också brydde sig om dina andliga behov.
Och vad hände efter det här?
Jag kommer ihåg att han bjöd med
kretstillsyningsmannen en gång-
-när vi skulle studera.
Och han var så snäll
och omtänksam mot mig.
Så efter jag hade pratat med honom
bestämde jag mig för att be till Jehova-
-om hjälp att kunna sätta upp andliga mål.
Och vi ser ju en bild här.
Vilka är det vi ser på bilden?
Ja, det här är från mitt dop.
Längst till höger, bredvid mig, ser ni
min lärare som kom och knackade på.
Och längst till vänster är min bästa vän.
Vilken härlig bild!
Så han hjälpte dig att få kontakt
med kretstillsyningsmannen.
Hur hade du nytta av det?
Vid den här tiden i mitt liv behövde jag
hjälp att hantera konsekvenserna-
-av en del saker jag gjorde innan jag
kom med i sanningen och blev ett vittne.
Kretstillsyningsmannen jag hade då
visade att han brydde sig om mig.
Han tog mig under sina vingar.
Han hjälpte mig att slipa på
mina färdigheter i tjänsten.
Och han hjälpte mig också att bli
en bättre lärare och en bättre herde-
-och att hantera en del av
mina negativa känslor.
Och ganska kort därefter
så kunde jag börja i kretstjänsten.
Ja, fantastiskt!
Vad tänker du på när du minns
alla som genom ditt liv-
-har hjälpt dig att komma närmare Jehova?
Jag tänker på en person
i Bibeln, Onesimos.
Innan han blev kristen var han
en slav som hade rymt från sin ägare.
Och en slav ansågs
bara vara nåns ägodel.
Men sen blev han kristen.
Och Paulus använde honom
för att kunna hjälpa församlingarna.
Och jag kände mig som Onesimos
innan jag kom med i sanningen.
Jag kände mig värdelös, som att jag inte
betydde nåt eller hade nån framtid.
Men Jehova använde nutida Paulusar-
-såsom min lärare, min bästa vän
och kretstillsyningsmannen-
-för att hjälpa mig se
den potential som jag själv inte såg.
Så kul att du har nått
en del av dina andliga mål.
Det här visar verkligen
hur viktigt det är att vi ser de yngre-
-och tar oss tid att hjälpa dem
att komma närmare Jehova.
Tack Doug, för att du ville dela med dig.
Hur blir man motiverad att göra mer för
Jehova när man fyller sitt andliga behov?
Vi ska träffa ett par
som tjänar i Thailand.
Välkomna in, Andy och Julia Alton.
Andy och Julia,
ni är båda från Storbritannien-
-men är alltså nu i Thailand.
Hur kommer det sig att ni hamnade där?
Om jag ska vara ärlig-
-så hade vi länge som mål att
komma in på Betel i Storbritannien.
Men efter vi hade ansökt
så hände ingenting.
Så vi blev lite besvikna och visste
inte riktigt vad vi skulle satsa på.
Ja, ibland kanske man
sätter upp mål i sanningen-
-men så kan man bli besviken när det
inte riktigt blir som man har tänkt sig.
Men vad gjorde ni då?
Framför allt så bad vi mycket om det.
Och sen öppnades det upp en möjlighet att
tjäna där behovet var större i Thailand.
Hur dök den möjligheten upp?
Min syster och hennes man
var redan där och hjälpte till.
Så de peppade oss att testa det också.
Och i Manchester, i närheten där vi bodde-
-så hade det bildats en
thailändsk språkgrupp.
Det kändes som ett naturligt första
steg innan vi åkte till Thailand.
–Hur var det när ni kom till Thailand?
–Det var toppen.
Men ungefär var sjätte månad-
-var vi tvungna att åka tillbaka
till Storbritannien för att jobba.
Så alla bra återbesök var vi tvungna
att lämna över till andra.
När vi sen kom tillbaka
till Thailand igen-
-kändes det som att
man fick börja om från början.
Vi hade faktiskt aldrig gett upp drömmen
om att komma in på Betel i Storbritannien.
Men vi förstod samtidigt
att vi behövde fatta ett beslut-
-om vi skulle fortsätta
att hjälpa till i Thailand-
-eller flytta tillbaka till England
och vara pionjärer där.
Och under tiden hörde ni inte
ett knyst från Betel i Storbritannien?
Så vad bestämde ni er för?
Efter många böner
bestämde vi oss för Thailand.
Vad hjälpte er att fatta det beslutet?
När vi hade tänkt igenom
alla alternativ noggrant-
-så var det det stora behovet
i Thailand som avgjorde saken.
Det finns så mycket att göra där.
Så vi lade våra egna önskningar åt sidan
och fokuserade på Thailand.
Och dessutom tyckte vi att det
var det läskigaste alternativet.
Jaha, det läskigaste.
Varför påverkade det ert beslut?
Det var läskigt att gå
utanför vår trygghetszon.
Men när vi tvingade oss
att göra det i alla fall-
-var vi tvungna att lita helt på Jehova.
Och det var så fantastiskt, för då kände
vi att vi kom mycket närmare honom.
Tack för att ni berättade det!
Och tack för att ni valde
det läskiga alternativet.
Så hur är tjänsten i Thailand?
Ja, det är helt underbart.
Och på den här bilden är
jag och Julia ute i tjänsten i Bangkok.
Vi träffade massor av människor där
som ville lära sig mer om Bibeln.
Och även om det är så att de flesta
i Bangkok, eller i hela Thailand-
-är buddister så är det många,
särskilt många yngre-
-som letar efter nånting mer meningsfullt.
Så många vill lyssna när
man berättar om sanningen.
Vi har en video som handlar om det här.
Då kollar vi på den.
Välkommen till Thailand!
Det är ett färgsprakande land.
Här fylls luften av doften från gatukök.
Och människorna är så vänliga
att det kallas ”leendets land”.
Gästfriheten kommer naturligt;
det är en del av livet.
Människorna här
värdesätter familj och vänner.
Men ändå är det många
som längtar efter nåt mer.
Många söker efter mening i livet,
nåt som kan ge dem verklig lycka.
Så var det till exempel för
Narumon och Kanitta.
När jag växte upp
fanns det religiösa ledare-
-som skulle vara goda
exempel inom vår religion.
Men de levde inte alls som de lärde.
Så när jag var barn undrade jag varför
vi skulle följa de här religiösa ledarna-
-trots att de inte var bra människor.
Jag förstod inte.
Men när jag ställde den frågan
fick jag alltid svaret:
”Han är munk, så du måste
buga och visa respekt.”
Och jag tyckte inte alls
det kändes logiskt.
Jag hade en bra och snäll pappa.
Men tyvärr hade han problem med alkohol.
Och enligt den buddistiska läran-
-kommer en person som är alkoholist och
dricker för mycket att hamna i helvetet.
Och jag blev jätterädd, för jag ville inte
att min pappa skulle hamna där.
Så jag gick till templet för att
ta reda på om det fanns nåt-
-som min pappa kunde göra
för att slippa hamna i helvetet.
Men de sa att det inte fanns
nånting man kunde göra-
-för goda gärningar kunde inte
väga upp det dåliga man har gjort.
Men de sa att jag skulle kunna ge
ett bidrag till templet.
Det skulle kanske kunna hjälpa
min pappa när han hamnade i helvetet.
Jag kände mig inte alls
nöjd med det svaret.
Så jag bestämde mig för att
försöka ta reda på mer-
-och se vad andra religioner
lärde ut om den här frågan.
När jag växte upp fick jag lära mig
att inte ifrågasätta min religion.
Jag fick inga bevis för
att det jag trodde på var rätt.
Man skulle inte ställa några frågor.
Men jag kände att
jag ville ha svar, logiska svar.
Så jag gick med i olika grupper
på sociala medier-
-där man pratade om att byta religion.
Och jag märkte att det var
många som ville göra det.
Jag blev inbjuden
att följa med till olika kyrkor.
Och jag tyckte det lät intressant,
men samtidigt var jag lite rädd.
Sen hittade jag Bibeln.
Och jag kände att svaret på alla
mina frågor kunde finnas i den boken.
Så jag ville låna med en bibel
och läsa hemma.
Men den religiösa läraren sa
att jag inte fick ta med en bibel hem.
Jag var tvungen att köpa en.
Jag frågade hur mycket den kostade,
och de sa ”ungefär tusen baht”.
Jag tänkte att Bibeln
borde finnas gratis online.
Så jag googlade ”bibel”, och så
klickade jag på den första sökträffen.
Jag skrollade ner, och så stod det:
”Testa vår bibelkurs.
Studera Bibeln gratis.”
Sen fick jag reda på
att webbsidan var jw.org.
Jag tänkte:
”Kan det verkligen vara gratis?”
Men jag testade och fyllde i formuläret.
Och så tänkte jag att
om det visar sig att det inte är gratis-
-kommer jag inte att fortsätta.
Då kommer jag inte
ha nån kontakt med dem.
Men efter ett par dagar
var det en syster som ringde mig.
Och jag frågade henne flera gånger:
”Är det verkligen gratis?”
Och hon sa: ”Ja, allt är gratis.”
En dag åt jag lunch
tillsammans med min chef.
Och när vi fick maten
såg jag att hon blundade.
Jag förstod inte varför hon gjorde det,
och jag blev lite nyfiken.
Så när hon öppnade ögonen
frågade jag vad hon gjorde.
Hon sa att hon bad.
Hon var kristen
och ville tacka Gud för maten.
Jag sa att jag faktiskt
ville byta religion.
Och jag frågade henne
vad hon tyckte att jag skulle göra.
Hon sa att hon ledde gratis bibelkurser
och frågade om jag var intresserad.
Jag tackade ja på en gång!
Min pappa dog 2019.
Och jag blev väldigt ledsen.
Men jag var inte rädd längre.
För jag vet att i framtiden
kommer jag få träffa honom igen.
Han kommer få uppstå, och då
kommer vi vara tillsammans igen.
Jag blev väldigt berörd och imponerad
när jag studerade lektion 27 i boken-
-”Ett hopp om en ljus framtid”.
Handledaren hjälpte mig att förstå
att Jesus inte bara sa att han älskar oss-
-utan han gjorde stora uppoffringar.
Och det bevisar att både han
och Jehova verkligen älskar oss.
Jag kände att det är
såna personer vi ska följa.
För det är ledare som älskar oss
och som är osjälviska.
Det har varit underbart att se
hur personer som Narumon och Kanitta-
-har lärt känna Jehova.
Därför fortsätter vi att leta.
För när en person hittar sanningen
förändrar det deras liv.
Ni känner de här systrarna, eller hur?
Absolut, det gör vi. Och Narumon
studerade Bibeln när vi kom till Thailand.
Och vi tillhörde samma församling då.
Jag förstår varför ni
gillar tjänsten så mycket där.
Fanns det andra personer som hjälpte er
att anpassa er och trivas med er uppgift?
Ja, det är många bröder och systrar
som har hjälpt oss-
-kanske särskilt ett missionärspar
som också har gått Gilead.
De hjälpte oss att förstå
hur man arbetar hårt-
-samtidigt som man är balanserad
när man anpassar sig till landets kultur.
De hjälpte oss bland annat att förstå hur
viktigt det är att man trivs i sitt hem-
-att man har ett ställe
där man kan ta igen sig-
-och få nya krafter
till tjänsten nästa dag.
Vad fint att de hjälpte er med såna här
praktiska förslag och sitt exempel.
Men, Andy och Julia,
vad tror ni det var som fick er-
-att vilja göra mer för Jehova?
För mig spelade mamma
och pappa en väldigt stor roll.
Båda älskar Jehova.
Och båda är väldigt snälla och
generösa och hjälper alltid vännerna.
Och jag tänker på min pappa till exempel.
Vi arbetade ofta på riketssalsbyggen
tillsammans när jag var yngre.
Och det var nånting
vi gillade att göra ihop.
Dessutom fanns det
två äldstebröder i min församling-
-som jag också jobbade med
på mitt vanliga jobb.
De hjälpte också till på riketssalsbyggen.
Jag tror att alla de här personerna
hjälpte mig att älska Jehova-
-och sätta upp olika mål i sanningen.
–Är det här du?
–Ja, det är jag med mamma och pappa.
Vad fint.
Ja, och mina föräldrar har
också varit fina föredömen.
Mamma döpte sig när jag var liten,
och efter några år döpte sig pappa också.
Och från och med då har de alltid
sett till att vi haft bra andliga rutiner.
Och det var inte alltid
så lätt med sju barn.
Men oavsett vad som hände
var vi alltid ute i tjänsten.
Och vi var alltid med på mötena.
Det var inte förhandlingsbart.
Jag har fina minnen av
att jag kommer hem från skolan-
-och så ser jag mamma
sitta vid köksbordet och studera.
Och på morgnarna kunde jag se
att pappa satt och läste Vakttornet.
Jag kände att jag ville bli som dem.
Jag såg hur verklig
Jehova var för dem båda.
Och det är du på båda bilderna här?
Ja, det är jag och mamma
och jag och pappa.
Ni har verkligen visat hur viktigt det är
att föräldrar, missionärer och andra-
-tar sig tid att hjälpa yngre personer
och hjälpa sina barn-
-att förlita sig på Jehova
och lita på honom-
-och få en önskan
att vilja göra mer för honom.
Tack, Andy och Julia.
Det var härligt att lyssna till er.
Vi har sett hur Jehova
kan använda vem som helst-
-för att hjälpa nån
att fylla sitt andliga behov.
Kände du igen dig i nån av intervjuerna?
Hur använder Jehova dig just nu för att
hjälpa nån att fylla sitt andliga behov?
Ni föräldrar, till exempel-
-ni ska verkligen ha beröm för att ni
anstränger er att hjälpa era barn-
-att älska Jehova
och ge sitt bästa till honom.
Och ni kan lyckas med det här även om
ni inte har en partner som tjänar Jehova.
Och vi andra i församlingen-
-förordnade bröder, missionärer,
pionjärer och äldre förkunnare-
-vi alla kan hjälpa de yngre
att fatta bra beslut i livet.
Vi kan göra mycket för att hjälpa
de yngre att vilja satsa på sanningen.
Och då kan de i sin tur hjälpa andra
att fylla sitt andliga behov.
Vi hoppas att du har uppskattat
erfarenheterna och intervjuerna.
Och vi ses igen i nästa avsnitt
av The Inside Story.
Ja, vi vill rikta ett stort
tack till dig, broder Clark-
-och till vännerna som medverkade.
Det var verkligen rörande att se att det
finns så många uppriktiga människor-
-som behöver få
höra de goda nyheterna.
Jag får erkänna att jag började längta
tillbaka till mitt missionärsförordnande.
Hur som helst, man får ju inte välja.
Tidigare idag, i början
av det här programmet-
-så läste vi ju om det som hände
mellan Abraham och hans brorson, Lot.
Vad tänkte du om Lot då?
Tänkte du att han var självisk?
Broder David Splane, som är
medlem av den styrande kretsen-
-har valt en lite annorlunda
och intressant vinkel på det här.
Och temat för hans tal är
”Tro det bästa om andra”.
Jag tänkte nyligen på en sak.
Nästa månad har det faktiskt gått 60 år-
-sen jag anlände till Columbia Heights 107
i Brooklyn för att gå Gileadskolan.
Underbara minnen.
Och fem månader senare
hade vi såklart vår avslutning.
Så jag tror nog att jag förstår
ungefär vad ni elever känner just nu.
Det är verkligen en stor dag
för er i den 159:e klassen.
Och ni ska veta att vi är stolta över er.
Ni har arbetat hårt,
och Jehova har välsignat er.
Och ni har haft en
så fin inställning till era studier.
Ert fokus har aldrig varit
att imponera på andra-
-utan att komma närmare Jehova
och närmare era bröder och systrar.
Och jag tänkte att vi ska
prata lite om den sista biten där-
-vårt förhållande till
våra bröder och systrar.
Vi inser ju alla att Jehova vet
verkligen allt om var och en av oss.
Så vi känner oss helt trygga
med att när slutet kommer-
-så kommer vi alla att få en rättvis dom.
För Jehova har inte missat nånting.
Det är ingen risk att han har glömt
nånting viktigt eller struntat i det.
Nej, Jehova har såklart alla fakta
och tar med det i beräkningen.
Och som en kontrast sa Jehova till Samuel
att människor ser ”bara till det yttre”.
Så det är alltså omöjligt för oss att ha
all den information vi skulle behöva-
-för att ge nån en
slutgiltig och rättvis dom.
Och som Jake nämnde ska vi ta Lot som
ett exempel och se vad vi kan lära oss.
Och det vi ska fokusera på
är vad exemplet med Lot-
-kan lära oss om att
tro det bästa om andra.
Så det är det vi ska prata om nu.
Och ja, som ni nog misstänker-
-hade jag och Jake pratat ihop oss
om våra framställningar.
Vi är i maskopi med varandra.
Vi ska se vad
aposteln Petrus skrev om Lot.
Så vi slår upp Petrus andra brev.
2 Petrus, kapitel 2.
Och verserna vi ska läsa är 7 och 8.
För i de här verserna får vi
en beskrivning av Lot.
Har ni hittat det?
Om man har lika stela fingrar som jag
så kan det ta lite tid att bläddra fram.
Så 2 Petr. 2:7, 8.
Och lägg märke till nu hur Lot beskrivs.
Det står: ”Men han [alltså Jehova]
räddade den rättfärdige Lot”-
-”som var djupt oroad på grund av de
onda människornas skamlösa uppförande.”
“Dag efter dag plågades
den här rättfärdige mannen”-
-”av all ondska som han såg och
hörde talas om när han bodde bland dem.”
Men vem var det egentligen
som kallade Lot rättfärdig?
Var det här bara
Petrus personliga åsikt?
Nej, det här var ju
Petrus andra inspirerade brev.
Så det var alltså under inspiration
som Petrus valde att använda-
-just det adjektivet om Lot.
Petrus vägleddes av helig ande och
använde ordet rättfärdig mer än en gång.
Men var kom den heliga anden ifrån?
Jehova.
Så det betyder ju att när det står
upprepade gånger att Lot var rättfärdig-
-så är det alltså Jehova själv som
delar med sig av sin uppfattning om Lot.
Men är det så du brukar tänka på Lot,
som en rättfärdig man?
Eller tänker du snarare att han var
en man med ganska stora brister?
Och nu kanske nån säger:
”Ja, men tänk när Lots farbror Abraham”-
-”lät Lot bestämma
var i Kanaan han ville bo.”
”Då valde han
den bästa delen till sig själv.”
”Han borde ju låtit
den som var äldst få den.”
”Visar inte det att han var självisk?”
Ja, när man läser den här skildringen-
-och utgår från den ganska begränsade
information som finns med där-
-så skulle man kunna dra den slutsatsen.
Och den kanske stämmer.
Men var verkligen Lot självisk-
-eller kan det vara så att
det saknas en del information-
-som skulle vidga vårt perspektiv-
-och kanske få oss att
tänka lite annorlunda om det här?
Tänk till exempel om det var så
att Lot var äldre än Abraham-
-trots att han var hans brorson-
-ja, kanske till och med
mycket äldre än Abraham.
Skulle det förändra
din syn på situationen?
Är du betelit, så borde det det.
Senioritet.
Jag ska förklara.
När bostadsrum blir lediga på Betel-
-har vi ett intressant sätt
att avgöra vem som får vilket rum.
Vi drar inte lott.
Vi singlar inte slant.
Vi kör inte sten, sax, påse om det-
-och inte armbrytning heller.
Så hur gör vi då?
Jo, då är det så att flera beteliter
får besöka de olika rummen-
-och när man hittar ett rum
som man skulle vilja ha-
-så informerar man betelkontoret om det.
Men vad händer då
om två beteliter vill ha samma rum?
Ja, då går rummet helt enkelt till
den som har högst senioritet-
-det vill säga den som
har varit längst i heltidstjänsten.
Och den beteliten
som inte fick rummet-
-går ju inte då till den som
fick rummet och säger: ”Du är självisk!”
”Jag ville ju ha rummet!
Du borde låtit mig få det.”
Nej, det går till
den med högst senioritet.
Det är så det funkar.
Så låt säga att Lot
var äldre än sin farbror-
-kanske gammal nog
att vara hans pappa.
Och det här kan vi inte veta säkert-
-för det är några detaljer
som inte nämns i 1 Moseboken.
Men här är lite intressant fakta:
Abraham hade två bröder, Haran och Nahor.
Och det är högst troligt
att Abraham var yngst av de tre.
Varför kan vi dra den slutsatsen?
Ja, hur gammal var Abrahams pappa
när Abraham föddes?
Var han 60 år?
Nej.
Var han 100 år?
Nej.
Abrahams pappa
var omkring 130 år gammal-
-när Abraham föddes.
Visst är det lite komiskt?
Abraham menade ju-
-att han själv var för gammal
för att kunna få barn när han var 100.
Och ändå hade hans pappa varit
omkring 130 när han fick Abraham.
Hur som helst.
Abraham hade alltså storebröder.
Och om vi utgår från det vi vet, det som
står i Bibeln, och vi räknar lite på det-
-så kan vi konstatera att Abrahams
äldste bror var 60 år när Abraham föddes.
Och han kan ha varit Lots pappa, eftersom
han var den förste av de tre som dog.
Och på den tiden var det vanligt
att män skaffade barn i trettioårsåldern.
Så om Lots pappa var 60
när Abraham föddes-
-då skulle ju Lot ha kunnat vara tonåring
eller en vuxen man när Abraham föddes.
Om det var så, betyder det att Abraham lät
valet om boplats i det utlovade landet-
-gå till den som hade högst senioritet.
Om du har fått ett betelrum
på grund av din senioritet-
-så tror jag nog inte
att du argumenterade emot.
Men nu kanske nån säger:
“Javisst, det låter ju fint.”
“Men du kan ju inte bevisa
att Lot var äldre än Abraham”-
-”för det står ju inte i Bibeln.”
Men det är det som är poängen.
För du kan inte bevisa
att han inte var det.
Det här talet handlar inte om
att bevisa nånting-
-och det handlar inte om Lot.
Lot är bara ett exempel.
Nej, poängen i det här talet-
-är att vi måste tro det bästa om andra
när vi inte har alla fakta.
Och i det här fallet
så har vi inte alla fakta.
Ja, men tänk på det här då:
”Lot var inte nöjd
med ett enkelt liv i tält.”
”Han ville leva ett mer bekvämt liv,
så han flyttade till staden Sodom.”
”Visar inte det
att han var materialistisk?”
Ja, det kan ju verka så.
Men återigen, har vi alla fakta?
Vet vi verkligen vad som
motiverade Lot att flytta till Sodom?
Var det att han ville ha ett bekvämt liv?
Eller handlade det kanske om att han
ville att hans familj skulle vara trygg?
Kom ihåg att Lot hade blivit kidnappad.
Om du hade blivit det-
-hade du då föredragit att din familj
bodde på ett öppet fält i tält-
-eller i en muromgärdad stad?
Tänk på att det är många av våra bröder
och systrar som bor i farliga områden-
-inte för att de vill leva ett
bekvämt liv i en storstad-
-utan för att de helt enkelt
inte har så många alternativ.
Aposteln Petrus visste ju
allt om Lot som vi vet.
Och ändå omtalade han honom
som en rättfärdig man.
Inte en självisk man.
Inte en materialistisk man.
En rättfärdig man.
Och Lot var inte rättfärdig
för att han lämnade Sodom.
Nej, han tilläts ju lämna Sodom för att
han hade visat att han var rättfärdig.
Han hade gjort sånt som
var rättfärdigt i Jehovas ögon.
Det är möjligt att Lot var självisk
när han valde den bästa delen av landet.
Och han kanske var materialistisk
när han flyttade till Sodom.
Men om det var så då måste det ha funnits
många andra saker, många bra saker-
-som Lot gjorde som fick Jehova
att kalla honom rättfärdig.
Och det här är alltså
sånt vi inte känner till.
Poängen är att vi måste
försöka se hela bilden-
-och samtidigt inse att vi ibland
helt enkelt inte har hela bilden.
Om vi drar slutsatser
utan att ha alla fakta-
-finns risken att vi gör bort oss rejält.
Så blev det för israeliterna efter att de
intagit en del av det utlovade landet.
Rubeniterna, gaditerna
och halva Manasses stam-
-befann sig på östra sidan av Jordan, för
det var ett bra område för deras boskap.
Vi kan slå upp Josua, kapitel 22-
-och se vad som hände.
Och ni får lite tid på er igen.
Så Josua, kapitel 22.
Och så ska vi läsa vers 10.
Jos. 22:10.
”När rubeniterna, gaditerna
och halva Manasses stam”-
-”kom till Jordanområdet i Kanaans land
byggde de ett altare där vid Jordan”-
-”ett stort och imponerande altare.“
Men istället för att tro
det bästa om sina bröder-
-drog de andra israeliterna slutsatsen att
de här stammarna gjorde uppror mot Jehova.
Och de gjorde sig redo att strida mot dem.
Men vad vet vi om de
två och en halv stammarna?
Innan det här hade de stridit
sida vid sida med de andra israeliterna-
-när de intog det utlovade landet.
Och inte bara det.
De hade riskerat
sina liv när de gjorde det.
Hur vet vi det?
För det var de som
gick först in i striderna.
Ja, när det var dags för krig
gick de längst fram.
De hade den farligaste
och mest utsatta positionen.
De var modiga.
Och det står inget om att
nån av dem visade några tecken på-
-att de höll på att bli avfälliga.
Men, som sagt, de andra stammarna,
de drog förhastade slutsatser.
Istället för att tro
det bästa om sina bröder-
-sa de det som vi kan
läsa i vers 16–18.
Vers 16–18:
”Så här säger hela Jehovas folk:”
”Varför har ni svikit Israels Gud?”
”Ni har vänt er bort från Jehova”-
-”genom att bygga ett altare
och göra uppror mot Jehova.”
”Var det inte nog med synden vid Peor?”
”Den har vi fortfarande
inte renat oss från”-
-”fastän det kom en plåga
över Jehovas församling.”
”Ändå är ni på väg att vända
er bort från Jehova!”
”Om ni gör uppror mot Jehova i dag
kommer han i morgon”-
-”att låta sin vrede drabba
hela Israels församling.”
Och de slutade inte där.
De hade mer att säga.
Men sen när de tio stammarnas
representanter tystnade-
-så förklarade de andra stammarna att
altaret var inte alls till för tillbedjan.
Altaret hade byggts för att påminna
stammarna på andra sidan Jordan-
-om att de två och en halv
stammarna också tillbad Jehova.
Kan du tänka dig vad de måste ha skämts!
Översteprästen och de äldste
hade gjort en så stor sak av ingenting.
I början av talet konstaterade vi
att Jehova vet allt om oss.
Han har verkligen hela bilden.
Och ju mer vi vet
om våra bröder och systrar-
-deras utmaningar, vad de gått igenom-
-desto mindre dömande kommer vi vara.
När vi inser hur hårt nån har fått kämpa
för att ta sig dit de är idag-
-måste vi bara älska dem.
Och vi vill inte tänka negativt
om såna fina vänner.
Ibland kan det ju vara så
att vi har lite svårt för nån.
Men när vi får veta
lite mer om hans bakgrund-
-kanske att ingen i hans familj
är med i sanningen-
-eller att han lämnat en
omoralisk livsstil bakom sig-
-så kan det hjälpa oss att se att det här
är en dyrbar ädelsten för Jehova.
Så när vi blir lite irriterade på nån-
-så kan vi fråga oss:
”Kallar Jehova
den här personen rättfärdig?”
”En rättfärdig man”,
”en rättfärdig kvinna”.
”Ja, den här personen irriterar mig.”
”Men i Jehovas ögon kanske
han eller hon är rättfärdig.”
”Så mitt problem är att
jag ser bara det som stör mig.”
”Jag ser inte hela bilden som Jehova gör.”
För många år sen på Betel-
-var det en ung broder som behövde
samarbeta med en äldre syster-
-på ett långvarigt projekt.
Både den här systern
och hennes man var smorda.
Hennes man var den snällaste
brodern du kan tänka dig.
Hans fru ...
... var en trogen syster.
Vi vill ju tro det bästa om andra.
Men om den här systern
inte var nöjd med ditt arbete-
-ja, då läxade hon upp dig ordentligt.
Jag tror hon såg sig som allas
farmor snarare än deras syster.
Men jag beundrade hur mogen
den här unge brodern var.
Han hade ju kunnat bli sur och tänkt:
”Hur kan en syster tilltala
en broder på det där sättet?”
Men istället bjöd
han hem paret till sitt rum.
Och då fick han höra hur de varit
lojala mot Jehova under förbud.
Och det här gjorde att hans syn
på den här systern förändrades.
Och kanske fick även hon
en annan bild av den unge brodern.
Så om du stör dig på dina bröder eller
systrar, försök lära känna dem bättre.
Umgås med dem, samarbeta
med dem i tjänsten, ta en kaffe ihop.
Lär känna dem, så kommer du älska dem.
Så om nån säger att de vill
ta en kaffe med dig nästa vecka …
Nån broder kan vara väldigt blyg.
Eller han kanske ser väldigt
allvarlig ut och ler nästan aldrig.
Kanske drar vi då slutsatsen
att han är kall och stolt.
Men så behöver det inte alls vara.
Det kanske bara är
det ansiktet Gud gav honom.
Nån kanske har problem
med hälsan eller nåt annat-
-som gör att han inte kan
arbeta lika hårt som vi.
Han kanske inte pratar
om sina hälsoproblem.
Och vi kanske tänker att han är lat.
Men Jehova ser att han gör sitt bästa.
Eller tvärtom-
-om det är nån som är väldigt energisk
och arbetar ännu hårdare än vi gör-
-ska vi då tänka att han försöker glänsa
och få oss att se dåliga ut?
Det kanske bara är så
han är uppfostrad eller upplärd.
Det är hans sätt att ge Jehova sitt bästa.
När vi var i resetjänsten-
-så besökte vi en församling där det
var många som pratade om en viss syster.
De kunde säga:
”Hon påstår att hon är sjuk,
men sen ser man henne i mataffären.”
”Hon orkar tydligen gå och handla”-
-”men man ser henne
nästan aldrig på några möten.”
Jag besökte den systern,
och det är jag glad för.
Det visade sig att hon led av en svår
sjukdom och hade ont nästan hela tiden.
Men då och då så minskade smärtan.
Och när den gjorde det så passade hon på
att gå till affären och handla mat.
För hon bodde ensam
och hade ingen som hjälpte henne.
Och när smärtan kom tillbaka var hon
i stort sett sängliggande hela tiden.
Ja, visst hade det varit bättre
att erbjuda henne hjälp-
-istället för att kritisera henne?
Som sagt, målet med det här talet
har inte varit att försöka bevisa nåt-
-gällande Lot eller nån annan.
Nej, målet är att påminna oss om att
Jehova är den ende som har alla fakta.
Han älskar våra bröder och systrar,
och han vill att vi ska älska dem också.
Och han blir glad när han ser
att vi tror det bästa om dem.
Och det vet vi att ni kommer göra-
-när ni arbetar ”skuldra vid skuldra”
med era bröder och systrar.
Ni ska veta att vi älskar
er alla väldigt mycket.
Och vi ber att Jehova ska välsigna er
när ni fortsätter tjäna honom lojalt.
Så är det nån som vill
veta vart eleverna ska?
Ja, det här är det mest spännande.
Och här vid min sida är jag glad
att ha broder Ronald Curzan-
-som ska hjälpa oss nu när vi ska dela
ut diplomen till eleverna i gileadklassen.
Först har vi broder Ajavon.
Och han återvänder till
avdelningskontoret i Västafrika.
Sen har vi broder
och syster Alimănescu-
-som återvänder till
avdelningskontoret i Rumänien.
Broder och syster Alton har förordnats
till avdelningskontoret i Zambia.
Broder Arsiasjvili återvänder till
avdelningskontoret i Georgien.
Broder och syster Bueche
återvänder till avdelningskontoret i USA.
Broder och syster Capece återvänder
till avdelningskontoret i Moçambique.
Broder och syster Carlisle har förord-
nats till avdelningskontoret i Portugal.
Broder och syster Carmichael
återvänder till avdelningskontoret i USA.
Broder och syster Carraway har förordnats
till avdelningskontoret i Zambia.
Broder Collymore har förordnats
till avdelningskontoret i Västafrika.
Broder Figely återvänder till avdelnings-
kontoret i Tjeckien och Slovakien.
Broder Fujita återvänder till
avdelningskontoret i Japan.
Broder och syster Gatembasi har förordnats
till avdelningskontoret i Rwanda.
Broder och syster Girma återvänder
till avdelningskontoret i Etiopien.
Broder och syster González återvänder
till avdelningskontoret i Spanien.
Broder och syster Hayega återvänder
till avdelningskontoret i Västafrika.
Broder och syster Herron har förordnats
till avdelningskontoret i Nigeria.
Broder och syster Hugó återvänder
till avdelningskontoret i Skandinavien.
Broder och syster Lagavakatini
återvänder till avdelningskontoret i Fiji.
Broder och syster Lattanzi har förordnats
till avdelningskontoret i Spanien.
Syster Lin återvänder till
avdelningskontoret i Taiwan.
Broder Lopes har förordnats till
avdelningskontoret i Sydafrika.
Broder MacDonald återvänder
till avdelningskontoret i USA.
Broder och syster Mauri återvänder
till avdelningskontoret i Australasien.
Broder Mutahi återvänder till
avdelningskontoret i Östafrika.
Broder Nielsen återvänder till
avdelningskontoret i Skandinavien.
Broder och syster Osogu återvänder
till avdelningskontoret i Nigeria.
Broder Peralta återvänder till
avdelningskontoret i Colombia.
Syster Šakić återvänder till
avdelningskontoret i Kroatien.
Broder och syster Spina har förordnats
till avdelningskontoret i Rwanda.
Broder Terrell återvänder till
avdelningskontoret i USA.
Broder Vaitiekus återvänder till
avdelningskontoret i Finland.
Broder Yoon återvänder till
avdelningskontoret i USA.
Och broder Zapp återvänder
till avdelningskontoret i USA.
Vad säger ni?
Skulle ni vilja se hela klassen?
Då höjer vi ridån.
Vi är verkligen stolta över er alla.
Ni har arbetat hårt under skolan, och
allting har lett fram till den här dagen.
Och vi är så glada över hur
Jehova har välsignat er.
Nu ska broder Aidan Mauri från det
australasiatiska avdelningskontoret-
-läsa brevet från klassen.
Kära bröder i den styrande kretsen!
Från djupet av vårt hjärta
vill vi uttrycka vår tacksamhet-
-för att vi har fått gå igenom
Vakttornets bibelskola Gilead.
Ända från början har ni
visat oss sån gästfrihet.
Ja, hela betelfamiljen
har överöst oss med kärlek.
Och ni fick oss att längta efter den
andliga festmåltid som låg framför oss.
Tack för att ni tog av er dyrbara tid
och besökte vår klass.
Er undervisning och allt arbete
som medhjälparna, våra kära lärare-
-och avdelningen Teokratiska skolor
har gjort har berört oss på djupet-
-och hjälpt oss att se vår
”store Undervisare” med våra egna ögon.
Genom hela kursen har vi
fått hjälp att se och uppskatta-
-Jehovas varma och osjälviska kärlek
på ett ännu djupare plan.
Från den stund de första människorna
syndade har Jehova gjort allt-
-han har kunnat för att människor ska
få ett bra förhållande till honom igen.
Vi har studerat om löftet i Eden,
Jehovas förbund med Abraham och David-
-och de olika aspekterna av den mosaiska
lagen, däribland försoningsdagen.
Och det har fördjupat
vår uppskattning för lösenoffret.
Och vi blev ännu mer övertygade om
hur mycket Jehova älskar oss-
-när vi studerade om Jesus liv-
-och såg hur perfekt han
efterliknade sin kärleksfulle Far.
Vi blev särskilt rörda av
Jesus tålamod mot sina apostlar-
-att han var så respektfull
och vänlig mot kvinnor-
-och den osjälviska kärlek han visade
när han led och gav sitt liv för oss.
Vi är så tacksamma för att Jesus är
vår kung och medkännande överstepräst!
Vi har studerat hur Bibelns
profetior gått i uppfyllelse.
Och det har stärkt vårt hopp
på att Jehovas löften ska uppfyllas-
-och gett oss mod
inför det som ligger framför oss.
Till exempel: Sakarjas syn om
de fyra vagnarna som drar ut-
-till jordens fyra hörn och
Jehovas ande som vilar i landet i norr-
-försäkrade oss om att Jehovas
mäktiga änglar är som en armé-
-som skyddar hans folk både förr och nu.
Förhållandena i världen blir bara värre.
Men vetskapen om att den här mäktiga armén
står på vår sida stärker vår övertygelse-
-om att vi kan stå på Jehovas sida
nu och i den stora prövningen.
Olika workshops vi har haft i klassen
baserade på Älska människor-broschyren-
-har ökat vår motivation för tjänsten.
Vi har haft flera demonstrationer som
på ett fint sätt visat vilka egenskaper-
-man behöver för att
kunna vittna i olika situationer.
Det här har stärkt vår önskan att
sprida de goda nyheterna om riket-
-med mer kärlek, värme och iver-
-eftersom fälten är
”vita och redo för skörd”.
Vi är fast beslutna att
tillämpa allt som vi har lärt oss-
-av vår ”store Undervisare”
de senaste fem månaderna.
Och vi vill efterlikna Jesus, vårt huvud,
när vi tjänar ”skuldra vid skuldra”-
-med er, kära bröder,
och med vår världsvida familj-
-för att ära och upphöja
vår himmelske Far, Jehova.
Era bröder och systrar
i den 159:e gileadklassen.
Vi ska bara ta upp
några avslutande tankar.
Jag nämnde ju förut att vi skulle
prata lite om när Lots beslut-
-slog tillbaka mot honom själv.
Vi ska se hur Abraham
reagerade i den situationen.
Och här kommer vår tredje rädsla:
Den tredje saken som kan
göra det svårt att skapa frid-
-är att vi kan vara rädda att släppa det
som hänt, att släppa det nån har gjort.
Vi vet ju att kort efter att Lot bosatte
sig i närheten av Sodom och Gomorra-
-så blev han och hans familj tillfånga-
tagna i samband med att det bröt ut krig.
Om det var så att Abraham gick och
bar på nån sorts bitterhet mot Lot-
-hur skulle han ha kunnat tänka i så fall?
”Hehe. Det är rätt åt honom.
Nu får han vad han förtjänar.”
”Ja, där har du för att
du var självisk förut.”
Han kunde ha tänkt så. Men då
är frågan, vad gjorde Abraham?
Vi ska läsa i 1 Moseboken, kapitel 14.
Så 1 Moseboken, kapitel 14.
Abraham hade ju kunnat tänka att om han
släppte det som hänt mellan dem tidigare-
-skulle det vara som om han
förminskade det som hänt.
Men lägg märke till vad han gör
nu när vi läser det här bibelstället.
Så det var alltså
1 Mos. 14:14. Där står det:
”När Abram fick höra att hans släkting”,
alltså Lot, ”hade tagits till fånga”-
-”samlade han sina övade män,
318 tjänare som var födda i hans hus”-
-”och förföljde kungarna ända till Dan.”
Så det var vad Abraham gjorde.
Den här resan från Mamre till
Dan i norr var omkring 20 mil-
-och kan ha tagit flera dagar.
Och vi förstår ju att allt det här innebar
kostnader och risker för Abraham.
Men han gjorde det, trots att det
inte var lätt. Han befriade Lot.
Och längre fram, i vers 21–23-
-så ser vi att Abraham har
möjlighet att få en del pengar-
-för att han har gjort den här insatsen.
Men Abraham tar inte emot det.
Han hade inga dolda motiv.
Abraham var ödmjuk och villig att hjälpa
Lot att ta sig ur den här situationen-
-som var ett resultat av det beslut som
hade kunnat skapa problem mellan dem.
Abraham var fokuserad på att skapa frid.
Han hade bestämt sig för
att släppa det som hänt.
Så vad kan vi lära oss av det här?
Har du nån gång gett
med dig i en viss situation?
Du kanske var i minoritet
och vek dig för majoriteten.
Och längre fram visar det sig att det
alla andra röstat för inte funkade.
Visst kan det kännas som ett perfekt
tillfälle att säga: ”Vad var det jag sa?”
Eller att på nåt sätt få fram att
det här var i alla fall inte din idé.
Vi skrattar, men vi har nog gjort det här.
Stå emot frestelsen att hålla fast
vid bitterhet. Gör som Abraham.
Ansträng dig för att stötta beslutet,
även om du inte riktigt höll med.
Och skulle det sen
misslyckas, efterlikna Abraham.
Var ödmjuk och hjälpsam.
Gör vad du kan för att situationen
ska bli så bra som möjligt-
-istället för att leta
efter nån att skylla på.
Varför? Jo, för då skapar vi frid.
Och de som skapar frid
har också frid med Jehova.
Och det finns ju inget
vi vill ha mer än det.
Så vad har vi lärt oss av Abraham?
Abraham ansträngde sig för att skapa frid.
Han var inte rädd för att verka svag.
Han var inte rädd för
att bli utnyttjad av andra.
Och han var inte rädd för
att släppa det som hänt.
Men gjorde det här att
Abraham gick miste om saker?
Vi vet inte om Lot visade tacksamhet-
-för allt det Abraham
gjorde för att skapa frid.
Som broder Splane sa:
Det står helt enkelt inte i Bibeln.
Men det spelar egentligen ingen roll.
För det var inte anledningen till att
Abraham gjorde de här ansträngningarna.
Vad var det då?
Det är intressant när man
läser de här båda skildringarna-
-om när Abraham gjorde stora
ansträngningar för att skapa frid med Lot-
-så ser man att direkt efter så
gjorde Jehova nåt särskilt för Abraham.
Först i 1 Moseboken 13 och från
vers 14, och sen i kapitel 15 och vers 1-
-så försäkrar Jehova Abraham om att
han godkänner honom och älskar honom.
Det var det Abraham ville.
Han ville gå tillbaka till altaret.
Han ville ha frid med Jehova.
Och det var precis det han fick.
Så när du känner att friden är hotad,
för det kommer den vara ibland-
-oavsett om det skulle vara
på Betel eller i din familj-
-eller kanske i din församling-
-gör då som Abraham.
Var ödmjuk, låt dig inte
styras av dina rädslor.
Sök upp den det gäller
och försök försonas.
Kommer det här vara enkelt? Nej.
Kommer den andre reagera
positivt på dina ansträngningar?
Kanske inte. Men det kommer Jehova.
Och vad betyder det?
Att du kan gå tillbaka till
altaret och bära fram ditt offer.
Jehova kommer vara där och
vänta på dig och godta ditt offer.
Varför? Eftersom du ansträngde
dig för att försonas och skapa frid.
Kära nyutexaminerade elever
i den 159:e gileadklassen:
Vi älskar er, och vi ber att
Jehova ska fortsätta välsigna er.
Inom kort kommer fler uppmuntrande tal
från avslutningen att vara tillgängliga-
-på jw.org och i appen JW Library.
Innan vi avslutar programmet ska
vi besöka våra vänner i Australien.
Landet är enormt.
Rent topografiskt är kontinenten
det ligger på den plattaste på jorden-
-och även den torraste,
om man räknar bort Antarktis.
Namnet Australien kommer från latin
och betyder ”det okända sydlandet”.
På den här kontinenten finns det
gott om ädelstenar, som vit opal.
Invånarna här har olika
kultur och etnisk bakgrund-
-och kommer från över
270 olika länder och områden.
Och mer än en fjärdedel av
invånarna är födda i andra länder.
De flesta australier, eller ”aussies”,
bara älskar att vara utomhus.
Man kan se dem surfa, spela
”footy”, som australisk fotboll kallas-
-eller njuta av en
”barbie”, en riktig grillmåltid.
Och att grilla är väldigt viktigt
för dem som bor i Australien.
När man drar ihop en grillning
tar alla med sig olika typer av mat.
Så det finns ofta både lokala och inter-
nationella specialiteter att smaka på.
Nåt annat som många
i Australien äter är Vegemite-
-som första gången
framställdes i Melbourne 1923.
Den här mörkbruna krämen
görs av jästextraktet som blir över-
-när man tillverkar öl och har
en väldigt unik smak av umami.
En del säger att det smakar som kött.
Och många älskar att bre ett
tunt lager på rostat bröd eller kex-
-för att få ett salt pålägg.
Många i Australien älskar också kaffe.
Tre fjärdedelar av invånarna
dricker en kopp varje dag.
Och 95 procent av kaféerna
ägs av lokala invånare.
Man använder ofta importerade
kaffebönor av hög kvalitet.
Och ofta serveras en kopp med latte art.
Så det tilltalar både
ögonen och smaklökarna.
I slutet av 1700-talet tog man
med hundratals biblar på fartyg-
-som seglade från England till Australien.
Omkring 100 år senare hade
bibelöversättningar på de lokala språken-
-börjat använda Guds namn och återgav
det till exempel med Yehóa och Jehova.
Bibelns budskap berörde många,
som till exempel Kartanya.
När hon var elva skrev
hon på sitt språk kaurna:
”Tillbe alltid Jehova. Jehova är vår
skapare. Jehova räddar oss från synd.”
Arthur Willis, från Western Australia-
-ville gärna hjälpa andra
att lära känna Gud.
År 1931, när han var 19,
började han som pionjär-
-och reste till avlägsna
platser runt om i landet.
1932 började han predika för dem
som tillhörde ursprungsbefolkningen.
Och 1943 bosatte han sig i Pingelly.
Och där vittnade han för familjen
Collard, som tillhörde noongarfolket.
James och hans fru, Mabel, hade 17 barn.
Och man höll bibelstudier
hemma hos familjen.
Och så småningom blev de de första
förkunnarna i den församling som-
-hade de första förkunnarna från
ursprungsbefolkningen i Australien.
James och Mabel Collards barnbarn
är bland de över 71 000 vänner-
-som predikar de goda
nyheterna om Riket i Australien.
Förkunnarna letar efter
uppriktiga människor på stränderna-
-ute på landet och inne i städerna.
De försöker också lära sig
nya språk, som mandarin-
-och gör allt de kan för
att ta till sig av kulturen.
Några av alla ivriga bröder och systrar
finns i Carltonförsamlingen i Melbourne.
De vittnar i stadens centrum,
där affärsdistrikten finns-
-ett mångkulturellt område
som sjuder av liv.
Och i församlingen finns det
bröder och systrar från 21 olika länder.
Och de här vännerna har
en särskild hälsning till er alla.
Och även vi vill sända
er alla varma hälsningar.
Det här är JW Broadcasting,
från Jehovas vittnens huvudkontor.

JW Broadcasting (juni 2026): Avslutning för den 159:e gileadklassen